I mitt arkiv finns en mapp betitlad ”Ryssland”. Den blir allt tjockare. Mot bakgrund av den pågående världskonflikten, och debatten om kulturens känsliga roll i konflikten väcktes mitt intresse att se Diana Markosians utställning ”Santa Barbara” på Fotografiska. Huvudverket, en 14 minuter lång film, skildrar hur Markosian 1996 som sjuåring och med mamma och bror under stor hast bryter upp från Moskva och det sönderfallande Sovjet. Utan avsked lämnas pappan kvar.
I USA börjar mamman ett nytt liv i Florida med en betydligt äldre man, som hon lärt känna via en kontaktannons. Från bristens Ryssland landar man i drömmens landskap, Santa Barbara, en plats familjen tidigare skapat sig en bild av via såpoperan med samma namn som under ett antal år visades i sovjetisk TV.
En annan ingång är en drygt 3 minuter lång film, den mest personliga och känsloförankrade delen av utställningen. Där förklarar Markosian sin motivation till skapandet som kopplat till pappan som hon återser efter 20 år, men då med en kamera i sin hand. ”It was never about photography for me, it was how I felt with the camera”, säger hon i filmen. Med den kan hon utforska sin bakgrund och visualisera sin egen historia. Där och då får hon impulsen att göra utställningens film om uppbrottet från hemlandet, sett ur mammans perspektiv. Arbetet tar tre år med ett professionellt filmteam, scenograf och rollbesättare, där manusförfattaren är samma person som skrivit den ursprungliga serien Santa Barbara.
Delar av det förberedande arbetet visas i utställningen: ett urval porträttbilder på de tilltänkta aktörerna i filmen, en uppförstorad sida ur ett manus och filmade auditions. Filmen skapas i enlighet med såpoperans estetik och är en förvrängd spegling av en upplevd verklighet. Den ställs vidare mot en annan illusion, TV-serien hon sett som barn om drömlandet USA.
Utställningen glider mellan de framställda minnena, fiktionen och de verkliga händelserna. Fotografiets sanningsanspråk skapar en vag osäkerhet genom blandningen av iscensatt material och de autentiska familjefilmerna. Men varken flykten i hemlighet från landet med brödköerna och den hopplöse mannen, eller livet i USA och det chockartade mötet med den nye mannen beskrivs på ett mer ingående sätt.
Samtliga av filmens stillbilder beskriver mamman som ledsen, inte i någon uttrycker hon glädje. Hon är fångad i en gyllene bur. Det är skickligt iscensatt, men är det också sant? Jag anar ett komplicerat kvinnoöde som inte fullt ut gestaltas i filmen.
Fotot med den röda välkomstmattan i öknen är kanske den mest komplexa bilden, trots sin övertydlighet. Berättelsen har en förförisk yta men saknar ett djup som skulle kunna göra den allmängiltig. Framför allt vill jag ha en förklaring på hur det känns att lämna sitt land och sin kultur? Och hur gör Markosian i relation till mamman, vars ansvar det är att hon måste överge sitt land, med den rotlöshet detta förmodligen för med sig? Ibland känner jag mig närvarande och blir berörd, men frågorna lämnas obesvarade.
En annan satsning på Fotografiska är avdelningen ”Emerging Artists”, där unga, Sverigebaserade fotografer skildrar sin vardag. Just nu presenteras Ikram Abdulkadirs utställning ”I See Home in You”. Hon ställde första gången ut 2020 men finns redan representerad på flera av Sveriges konstmuseer. De uppförstorade fotona ackompanjeras av en filmsekvens ur ett SVT-program, där upphovspersonen berättar om sin väg till skapandet, och sin önskan att få ”återförenas i paradiset” med systern Selma och alla andra systrar i Somalia och över världen som inte längre är i livet.
Merparten av bilderna visar unga kvinnor i heltäckande vita slöjor. De är tagna i en av Malmös parker, enligt berättarrösten, där familjen ibland brukade utföra den rituella bönen. I bilderna förenas en närmast sagoaktig framställning av älvlika unga kvinnor i chador, med de prosaiska ostrukna vecken i slöjorna, som tyder på att de är oanvända, och med gymnastikskorna som skymtar under slöjkanten. Bildspråket är tydligt, närmast schablonartat, och uppbyggt av kontraster; svart mot vitt, svensk natur mot en för många okänd kultur, en ny förmåga under utveckling på Fotografiskas högstatusplats.
Men för mig bidrar bilderna inte till en fördjupad förståelse. Jag känner inte till symboliken kring slöjornas färg och får heller ingen ingång eller hjälp till insikt. För mig bekräftar de en exotisk bild, för mig bidrar det tydliga estetiserandet till ett förfrämligande.
Bägge utställningarna bärs av den sorts glada energi som utmärker projekten på Fotografiska, en institution som skickligt lyft fram fotografiet som konst och massrörelse. Man har de mest generösa öppettiderna, många besökare trots hög entréavgift och når en ung publik. Den känslige får bortse från synliga skarvar och pixlar, och att verk ibland bearbetas intill förvrängning, som Laszlo Moholy Nagys ikoniska film som vid mitt besök visas i kalejdoskopform.
Det gäller även det museala konceptet som här snarare indikerar godkända skattelättnader på specificerade inkomstkällor än det gängse begreppet – en institution som ägnas åt samling, forskning och vård. Fotografiska framstår därmed som en exemplarisk prototyp för en extremt marknadsanpassad och alltmer utbredd evenemangskultur som en sedan länge artikulerad politisk vilja önskar se. Och det får mig att undra, i likhet med barnet i Markosians film ”Santa Barbara”: vart är vi på väg, och var kommer vi att hamna?
Eva Asp
Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22. Diana Markosian, Santa Barbara, 17 mars – 27 augusti. Ikram Abdulkarim, I See Home in You, 28 april – 23 juli 2023
