De scenarier som spelas upp i den tredelade utställningen ”Det isolerade benet” på Mint är till synes helt skilda från varandra. Från Iris Smeds smått dystopiska scenografier där ett queerteaterkollektiv förankrat sig i ett mattorg och planerar att sätta upp ”Lilla huset på prärien”, via Marion Scemama & David Wojnarowiczs filmberättelse om vad som utspelar sig i ett kartonghus, till Andjeas Ejikssons koreografiska samarbete kring polisens händelserapporter.
Men verken knyts ändå ihop genom viljan att skapa, alternativt återskapa en berättelse. Om den sedan är sann eller inte spelar inte lika stor roll, eftersom den verklighet som alla fyra konstnärerna skapar finns här och nu i den pågående utställningen.
Den franska filmaren Marion Scemama och den amerikanska konstnären David Wojnarowicz (1954-1992) gemensamma kortfilm ”Inside This Little House” från 1989 visas mellan Ejikssons och Smeds installationer, som tar plats i varsitt rum. Dessutom utspelar sig filmen till skillnad mot deras verk mer i den privata sfären, där hemmet inte alltid är den tryggaste platsen.
I Ejikssons filminstallation ”Oordning-Ordning-Oordning-Ordning” ser vi till exempel hur kroppar lyfts, vänds, vrids, sträcks ut eller böjs ned. Men även hur fingertoppar, händer och knän på olika sätt vidrör varandra och andra kroppsdelar. Sammanlagt är det sex vardagligt klädda män och kvinnor i olika åldrar som utför handlingarna som visas på två mindre monitorer och på en större dubbelsidig tv-skärm. Och även om inte varje rörelse utförs långsamt och metodiskt så görs de tydligt artikulerat.
Det hela utspelar sig i ett tomt parkeringshus och fast det ser ut som om vi befinner oss inomhus, ser asfalten regnvåt ut. Längst in i det långsmala utställningsrummet står också några bilsäten som förekommer i filmerna, placerade på ett sätt så att det liknar interiören på en större bil. På golvet framför har en fyrkant bestående av betongplattor lagts ut vilket effektivt förstärker den urbana och lite ödsliga stämningen som präglar Ejiksson installation.
Det är som om alla de där händelserna och skeendena som skildras i Ejikssons installation lika mycket konkretiseras som de görs abstrakta. Som åskådare får man också intrycket att varje enskild rörelse av någon anledning både registreras och rekonstrueras.
Vilket på sätt och viss stämmer, för grundmaterialet till dessa och alla andra rörelser har Ejikssons hämtat från sin omfattande genomgång av Norrmalmspolisens händelserapporter och liknande arkivmaterial. För att ge kropp åt de texter och ord som används och förekommer i rapporterna har han samarbetat med koreografen Sebastian Lingserius och dansarna Majula Drammeh, Noah Hellwig, Robin Ivarsson, Siriol Joyner, Kim Källman och Benno Voorham. Tillsammans med upplästa ord och fraser som stretar, spjärnar, sparkar, gör sig tunga och lyfter ger de förstås en viss riktning åt tolkningen av vad som pågår.
Presenterad på det här sättet är det som om varje rörelse laddas med så mycket potential och betydelse som möjligt. Oavsett om det är ett våldsamt ingripande eller ett varsamt omhändertagande som skildras. Samtidigt väcks frågan hur en helt objektiv och saklig beskrivning skulle se ut. Och om en sådan ens är möjlig. ”Oordning-Ordning-Oordning-Ordning” lämnar förtjänstfullt frågan obesvarad.
Vad som har eller kommer att äga rum i Iris Smeds ”Det tusenåriga riket” lämnas lika öppet, även om det finns en hel del ledtrådar och antydningar i den spretiga men ändå förvånansvärt sammanhållna installationen. Där finns en brunn (en önskebrunn?), flera små modeller av rum, matbrickor, bord och stolar, samt en film där Smeds framför en monolog från det pågående filmprojektet med samma titel.
Iklädd något som liknar en alldeles för stor blöjliknande kjol berättar hon bland annat om hur hon och hennes mamma försökte övertala en busschaufför att de skulle få åka med trots att de inte hade någon remsa. Hen nekade och frågade: Vad skulle hända om alla gjorde så?
Ja, vad skulle hända om någon täckte upp för deras tillkortakommanden? Smeds funderar vidare och svarar själv: ”Vilken orättvis och vacker plats.” Monologen kan lika mycket sägas handla om maktutövning i vardagliga situationer som om tillvarons större drömmar. Oavsett om den kommande filmen är någonting som kommer att realiseras eller inte är den högst närvarande i Smeds installation. Och precis som de rörelser som Ejiksson tillsammans med Lingserius utvunnit ur polisens rapporter är de fyllda med liv och möjliga läsningar.
Thomas Olson
Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm. Pågår 23 november 2023 – 24 februari 2024
