Vilket var Denise Grünsteins ämne? Den gemensamma nämnaren för hennes spegelblanka fotografier i mättade färger och grafiskt svartvitt? Hon gick bort i somras, och efter att ha gått runt i den stora retrospektiva minnesutställningen ”Eftermäle” på Artipelag letar jag efter en sammanfattande term. Iscensatt skönhet framstår som en möjlig, om än en något haltande benämning. För överallt finns här bilder badande i den så belastade skönheten, från de inledande kändisporträtten i Månadsjournalen till Grünsteins sista stora projekt ”Nymphaeas” från 2021.
Där riktade hon in sig på mörkt skimrande näckrosblad, omvandlade och liksom registrerade med värmekänslig kamera, och flytande på vattenytan i en liten göl på Lidingö. På en och samma gång svala och glödande, blir fotografierna och den väldiga videoprojektionen en sista försjunken panorering över tidens gång, med Monets världsberömda näckrosdammar i bakhuvudet. (Dessa kan man förresten, till 5 november, uppleva i kraftig förstoring och ackompanjerade av musik i ett avancerat bildspel i museets Artbox strax intill. Vackert, förstås, men rätt platt och något helt annat än Monets ursprungliga målningar.)
För även om det inte var skönheten som sådan Grünstein ville gestalta, blir den i hennes händer också något mer än bara ett arbetsverktyg eller ett slutresultat. Jag anar en blick på världen, en bildsyn som är genomgående för fotografierna. Det hela skulle kunnat sluta i ett visserligen praktfullt överdåd, men som hade medfört en visuell överdos för besökaren. I stället formar sig Artipelags vackert presenterade utställning till ett statment för Grünsteins konstnärliga gärning.
Hon använde en laddad sinnlighet och tät romantik, återanvände äldre bildspråk och tekniker och tänjde på estetiska uttryck. Det rör sig för det mesta kring förgänglighet snarare än blomstring, handlar om melankoli hellre än berusning.
Grünsteins i mitt tycke starkaste verk är den tidiga sviten ”Zone V” från 1996. Där reser hon i spåren av sin judiska familjs rötter i Östeuropa, och på Artipelag visas de stora fotografierna i ett nedsläckt rum med låga golvhinder. Därför ser jag den randiga fångdräkten, davidsstjärnan, några hebreiska skrifttecken och de molntäckta himlarna avteckna sig på ett respektfullt avstånd. I dunklet glänser fotografierna svagt, som av guld eller aska.
Svårare har jag för sviterna där kvinnliga gestalter agerar i grönskande landskap, på stranden eller i studion inomhus. Agerar är nog förresten ett alltför kraftfullt ord, här handlar det oftare om fastfrusna positioner. Grünstein återkom till dessa scenerier vid flera tillfällen, men för mig blir fotografierna inte riktigt övertygande. Det verkar vara två olikartade bildtyper som kolliderar snarare än samverkar. Både naturfotografi och performance, med surrealistiska inslag. I mina ögon stela och oförlösta bilder som kämpar med att erövra en egen identitet, och som därför inte blir varken det ena eller andra. De antydda synerna drabbar aldrig.
”En face”, som Grünstein iscensatte i Nationalmuseums utblåsta salar inför kommande renovering, lyckas däremot med att sammanföra de olika trådarna. Det bortvända, det övertäckta, det indirekta. Med drag av mänskliga stilleben och äldre porträttkonst presenterade Grünstein i passande inramning på Konstakademien 2015 sina suggestiva tolkningar av museets stämningar och samlingar. Ansikten dramatiskt draperade i hår eller maskerade.
På Artipelag är Grünsteins fotografi fortfarande drömskt, fantasieggande och kusligt, men också – mycket vackert.
Magnus Bons
Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg. Pågår 14 oktober 2023 – 7 januari 2024
