Redan i Bibeln klagades det som bekant över att det inte fanns någon ände på det myckna bokskrivandet, och det var ändå en tid då en människa förmodligen hade möjlighet att läsa allt som hade skrivits under sin livstid. Idag skulle vi inte ens under en livstid hinna med att läsa all information som produceras på en enda dag i vår värld. Informationsmängden verkar oöverskådlig. Bara Internet lär bestå av nästan 30 miljarder hemsidor och till detta kommer alla dessa databaser och digitala arkiv som är fyllda med terabytes av information. Att som konstnär försöka skapa en ny bild, som ingen tidigare har sett, kan inte vara lätt, det finns ju redan så många bilder. Vad kan man då som konstnär göra med detta överflöd av information?
Victoria Vesna, är konstnär och professor vid California Universitet i Los Angeles. Hon har gett ut boken ”Database Aesthetics: Art in the Age of Information Overflow” (University of Minnesota Press, 2007). Det är en essäsamling där olika författare beskriver hur konstnärer arbetar med databaser för att skapa konst. För Vesna utgör databaser och digitala arkiv vårt kollektiva minne, och med rätt program, det som Vesna kallar databasestetik, kan konstnärer skapa gränssnitt och använda de enorma informationsmängderna för att berätta något nytt om vår samtid och våra vanor.
Ta bara solnedgången, ett klassiskt motiv i konsten. Det är ett motiv som ständigt återkommer i nya variationer hos konstnärer, men som också återfinns som den obligatoriska semesterbilden hos varje amatörfotograf. Nätet är fullt med bilder av solnedgångar. I videoverket ”Eventide” (2004) har den amerikanska konstnären Cassandra C. Jones använt sig av 1391 fotografier av solnedgångar som hon hittat på nätet, hos vänner eller i publika arkiv. Hon kalla tekniken som hon använder för ”Snap Motion Re-Animations”. Jones samlar amatörmässiga snapshots av vardagliga motiv och sätter sedan ihop dem till en filmsekvens, som kan handla om solnedgångar, flygande gäss eller månens olika faser.
Informationen på nätet kan nu tyckas oöverskådlig. Ett sätt att hantera stora mängder information är att försöka hitta mönster i flödet. Den amerikanska konstnären Ethan Ham skapade ett program som sökte igenom bilderna på fotosajten Flickr efter ansikten som liknade hans eget. Han kallar verket ”Självporträtt”. Självporträttet är ju ett annat klassiskt motiv i konsthistorien. En anledning är att det är en billig modell att jobba med och ett motiv som finns när till hands. Men varför ens lägga tid på att avbilda sig själv när det kanske redan finns någon som gjort jobbet? Det kända talesättet att vi alla har en dubbelgångare någonstans i världen, visade sig stämma bra. Ethan Ham hittade inte bara en, utan flera dubbelgångare, i alla fall hittade han en hel del personer som hade liknande ansiktsdrag som han själv.
Svensken Thomas Broomé konstverk ”Hellhunt” är också ett verk som arbetar med bildigenkänning. Här är det ondskan själv som konstnären är ute efter. Programmet söker efter uppochnedvända pentagram som finns dolda i bilderna på nätet. Genom att binda samma olika punkter i bilden kan ”Hellhunter” lokalisera uppochnedvända pentagram i de mest oväntade sammanhang. Den som anser att nätet är en ondskefull plats för alltså en hel del vatten på sin kvarn. Programmets korståg innebär också att ägaren av hemsidan där bilden finns får ett mail med uppmaning ta bort denna djävulsdyrkande bild från sin server. Allt verkar redan finnas någonstans där ute i cyberrymden från solnedgångar och dubbelgångare till ondskan själv. En konstnär behöver idag inte skapa nytt material, utan kan istället tillämpa databas estetiken och med hjälp av ett konstnärligt gränssnitt presentera befintliga information i en ny kontext.
Den franska konstnären Christope Bruno sätter fingret på en annan viktig fråga i sammanhanget. Om nu allt redan finns där ute hur kan man undvika att bryta mot upphovsrätten? I verket ”Logo.Hallucination” (2006) scannas nätet av efter av bilder som innehåller dolda logotyper från kända företag. Precis som hos Ethan Ham och Thomas Broomé handlar det om att avläsa mönster i bilderna. När en överträdelse hittas skickas ett mail automatiskt till bildens ägare med information om eventuellt brott mot upphovsrättslagarna. Att en målning av Vermeer från 1600-talet innehåller logotypen för dataföretaget Atari, att en afrikansk mask McDonald’s logotype och man på en rumpa med en G-string kan hitta Mercedes kända logotype, det låter ju absurt, och det är det också. Det Bruno vill visa är att man kan driva frågan om upphovsrätt in det absurda, man kan alltid hitta och tolka delar av bilder som om det skulle vara ett intrång i upphovsrätten.
När nästan all information finns på ett musklicks avstånd och vår vardag skapas genom att vi klipper och klistrar, mixar och samplar information från olika källor, ja, i det sammanhanget verkar databas estetiken vara ett passande sätt att tolka och hantera informationsöverflödet som annars riskerar att dränka oss.
Bilder (uppifrån och ned): Cassandra C. Jones, Thomas Broomé, Christophe Bruno, Ethan Ham
Länkar:
Cassandra C. Jones: http://cassandrac.googlepages.com/eventide
Ethan Ham: http://www.turbulence.org/Works/self-portrait/
Thomas Broomé: http://thomasbroome.se
Christope Bruno: http://www.logohallucination.com/
Mathias Jansson (text), konstnärerna (foto)
