Hur är det titeln på en av Ann Jäderlunds diktsamlingar lyder – Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar. På sätt och vis sammanfattar den fint både Dan Almqvist och Leif Engströms pågående utställningar. För även om måleriet skiljer sig åt en hel del innehåller deras målningar just detta: byggnader, himlar och skymningsljus – och i förlängningen förgänglighet.
Jäderlunds titel pekar också mot hennes och Almqvists gemensamma intresse för Hill, som författare och som målare. I sin utställning Gula näckrosor och vita på Susanne Pettersson Gallery visar Almqvist ett par direkta parafraser av den äldre kollegans motiv. För i botten av målningen Bäcken finns Hills verk Syster Anna, fast systerns smala skepnad har här bytts ut mot en liten kunglig gestalt med ett tänt ljus i handen.
En återkommande figur hos Almqvist, och det är svårt att avgöra om det är en prins eller prinsessa. Det spelar mindre roll men säger mycket om hur otvunget han arbetar med sina källor och stämningslägen. Ett stillsamt och nedtonat vemod dominerar målningarna, även om det också finns gott om mer humoristiska och rent av gulliga inslag, som ekorrar och blommor.
Utblickande ögon återkommer som detaljer eller snarare brännpunkter, ofta i en liten pojkes ansikte men ibland ensamt inskrivet i ett hjärta. Helt säkert en plats där konstnärens blick kommer nära betraktarens, och det lika gärna kan ske i glansen på ekorrens mörka ögonglober.
Almqvist lånar friskt från spridda och rätt motsatta delar ur konsthistorien, och tycks trivas i bildmixar där Kristus möter Karl XII. På ett innerligt sätt lyckas han samtidigt balansera fin och folklig konst och har enträget fördjupat och förfinat sitt fantasifulla uttryck. Jag tilltalas särskilt av hur finliret i de genomgående små formaten byggs genom grovjobb med lager av knottrig oljefärg.
Engströms målningar har en annan betydligt mer saklig realism. I utställningen En vagn i skogen hos Cecilia Hillström Gallery framstår verken därför som mindre poetiska och med en annan och mer sammanhållen ytverkan jämfört med Almqvists. Och där ”solens sista strålar” bildar bakgrund till träden och bostadshusen i målningarna, till interiörerna och industrilokalerna. Tunna skikt målade med nästan textila effekter och mer eller mindre genomsläppliga, men alltid i närheten av det fotorealistiska.
Solnedgångarna ligger som en hänförande fond i målningarna, i en del bilder effektfullt kontrasterade av elektriska ljuskällor inifrån husen och byggnaderna. Att Engström visar fram ett motiv i taget, koncentrerar sig på ett hus i sänder är väl annars den största skillnaden jämfört med Almqvists collagemetod. Det ger hans målningar en märklig distansverkan, fast den är i hög grad dubbeltydig. För samtidigt som hans bilder upprättar ett visst avstånd i förhållande till betraktaren så finns där en inbjudande närhet. En pendling liksom inkapslad i bildrummet. I motivet, och i tekniken.
Engström har fått stort genomslag på konstscenen bara kort tid efter avslutad examen och det är inte konstigt. Målningarnas händelser – eller det kvardröjande ögonblicket som både han och Almqvist så skickligt gestaltar i oljefärg och penseldrag – ruvar på en hemlighet. Där tycks finnas dolda skikt som betraktaren bara anar. Han lämnar oss att fundera på vad som sker där inne bakom fasaden.
Magnus Bons
SPG, Gävlegatan 10 och Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8. Utställningarna pågår till 6 maj 2023
