Crystal Palace, Stockholm: Jenny Källman (3/4-4/5)

Det är något undflyende och i bästa mening lite oroande över fotografierna i Jenny Källmans utställning ”In my tree” samt bilderna i boken ”Works by Jenny Källman”. Utställningens stora fotografier tycks vid en första anblick vara resultatet av tillfälligheter, slumpartade fångster av vardaglig skönhet. Och med enstaka undantag tycks antingen gestalterna på bilderna eller betraktaren/fotografen vara på väg någon annanstans. I utställningens titelverk förgrenar sig ett vackert mönster över hela bilden, bildat av skuggan från ett stort bladlöst träd. Det spretar ut över en bred asfalterad gata och klättrar upp över en hög sluten vägg. En person sitter på trottoaren framför väggen. Scenen känns bekant. Det kan visserligen handla om vemsomhelst, varsomhelst – men jag är säker på att jag själv har cyklat förbi där många gånger och en av dessa gånger sett en tonåring sitta just precis där. Jag upplever att Källman gestaltar ett visst sorts seende i verken. Det är inte ett seende man väljer utan snarare som kommer över en, som uppstår när man själv och den egna berättelsen på avstånd, under någon förbiilande sekund korsar någon annan, helt okänd människas berättelse – och då man genom de få detaljerna självsvåldigt börjar rekonstruera denna andra berättelse. Vem är den? Vad känner den? Varthän är den på väg? Frågor som dessa får konkreta men instabila svar. Ofta är det just en viss detalj eller tydlig scen som startar processen. En rosa mössa eller några barn kring vid en öppen brasa som efter någon sekund försvinner bort i ögonvrån. Källmans bilder låser fast ögonblicket och låter mig dröja vid berättelsernas korsväg. Däri ligger både det undflyende och det oroande. Frysningen öppnar inte den andra berättelsen utan understryker tvärtom avståndet, okunskapen och betraktarens utanförskap. Men just i denna insikt finns också en fantasieggande frihet. (Adress: Karlbergsvägen 44)

Utskriftsvänlig version