Clarion Hotel, Stockholm: “Moving Image” (31/10-2/11)

Video som konstnärligt uttrycksmedel har existerat sedan (minst) 70-talet. Ändå möter man fortfarande ganska ofta föreställningen att videokonst är något märkligt och svårtillgängligt, något som inte är “riktig” konst utan mer en företeelse i skarven till underhållningsvärlden. Kanske just därför kan festivaler som “Moving Image” göra nytta. Under en helg får publiken möjlighet att stifta bekantskap med videokonst från de nordiska konsthögskolorna, på en plats mitt i stadsmiljöns utvidgade vardagsrum. “Moving Image” gick av stapeln första gången så tidigt som 2004, då under rubriken “Det här är inte film”. Denna gång har arrangörerna Clarion Hotel, Kungl. Konsthögskolan och KiWi AB samlat 50-talet verk och installationer, som både imponerar med sin bredd och yrkesskicklighet. På fyra år har ganska mycket hänt på de nordiska konsthögskolorna, och många av verken håller helt klart en nivå som gör att de utan vidare skulle kunna gå vidare till den större, internationella utställningssscenen. Att välja ut enskilda verk är närmast omöjligt, och en grannlaga uppgift för den festivaljury som skall dela ut ett stipendium bestående av en månads vistelse på Clarion Hotel. Men skam den som ger sig. Lena Bergendahls installation “We Will See a Different Sunset” visas i ett till synes hopplöst rum, men lyckas med sitt säregna bildspråk fånga betraktaren i vad som närmast kan liknas vid ett transtillstånd. Fängslande på ett annat sätt är Anna Odells skruvade “Leka död”, där protagonisten hanterar döda smådjur på ett både skrämmande och ömsint sätt. Men festivalens fullträtt är förmodligen Camilla Haukedals fingerade samtal med Joseph Beuys om hur man blir en bra konstnär (bilden). När Beuys berättar sin legedariska historia om hur han under kriget störtade med sitt bombplan och togs om hand av nomader replikerar Haukedal storögt “men kvinnor kan ju inte flyga!”. Tablå. (Adress: Ringvägen 98)

Utskriftsvänlig version