Cindy Sherman är konstnären som inte tycker om att bli fotograferad. Hon är konstnären som helst inte pratar om sin egen konst, som aldrig befäster det oändliga teoretiserandet som sker kring hennes verk och som allra helst vill göra konst som alla kan förstå oavsett bakgrund och utbildning. Trots detta är hon konstnären som alltid figurerar i sina verk och vars bilder inbjuder till en myriad av teoretiska infallsvinklar. Hon har inte kallat sig själv för feminist eller postmodern och trots det beskrivs hon ofta som pionjär för båda. Och varför inte? Shermans fotografier inspirerar ständigt nya infallsvinklar och kanske är det just avsaknandet av kommentar från hennes sida som gör det än mer exalterande att hitta ännu en ny tolkningsvinkel.
Sedan 70-talet har Cindy Sherman fotograferat sig själv med få undantag. Det började redan under skoltiden och har utvecklats till en egen stil som också gjort henne till en superkändis i konstvärlden med all rätt, då Shermans bilder på flera sätt har bidragit till den moderna fototradition vi har idag. Utställningen på Moderna Museet börjar med ett av Shermans tidigaste verk, videoverket ”Dockkläder” från 1975. Retrospektivt skulle man kunna se detta verk som en programförklaring för Shermans senare oeuvre. I filmen finns många fenomen ur Shermans konstnärskap representerade som rollspel och utklädnad. I sin specifika stil av fotografi, fotograferar Sherman sig själv utklädd till olika popkulturella kvinnliga stereotyper. Hon uppträder som hemmafru, modell, pinuppa och filmstjärna men trots att hon är kroppsligt närvarande i nästan varje bild är hon ändå aldrig där. Det är aldrig självporträtt hon tar utan Sherman använder den egna kroppen som medium för att utforska tankar kring identitet och typer. Bilden av Sherman är ett simulacra, en bild som inte refererar till något specifikt i den fysiska världen utan endast till sig själv som bild. Konstruerade narrativ har också blivit något av Shermans signum och även om de kanske blir tydligast i serien som betydde hennes genombrott ”Untitled Film Stills” så är även detta en röd tråd genom hennes konstnärskap. Ett annat typiskt drag för Shermans konstnärskap är att hon fotograferar i serier. På detta sätt blir det enskilda fotografiet underställt konceptet i serien som helhet, allt gjort i sann postmodernistisk anda.
Utställningen på Moderna Museet fokuserar som titeln förslår på de groteska aspekterna av Cindy Shermans konst. Kanske är det groteska, det skräckinjagande och det abjekta mest tydligt i de bilder i vilka Sherman själv inte är närvarande, där hennes kropp bytts ut mot deformerade dockor. Lemmar och rekvisita kombineras på oroväckande sätt och den tighta skärningen skapar en närhet mellan bild och betraktare som förhöjer känslan av obehag. En del bilder föreställer ruttnande kräk eller avföring täckt av mögel, det mänskliga avskrädet, det abjekta och även här framkallar de intima närbilderna och bildernas stora format en stark känsla av äckel. Det maktförhållande vi som betraktare är vana vid att ha med bilden gäller inte här. Makten vi har över bilden genom blicken har suddats ut och istället tränger sig bilderna på. De tar makt över min blick och över mig. Det abjekta i bilden drar mig in i den och stöter bort mig på samma gång.
Dock är det inte enbart i dessa kanske mest tydliga representationer av det groteska som utställningens tema kan urskönjas. Många av Shermans självporträtt kan också ses ur denna synvinkel om än med mer subtila referenser till det groteska. I dessa bilder möter det mänskliga det djuriska och människan luckras upp.
Det undermedvetna har alltid spelat stor roll i hennes bilder och de genererar ofta en känsla av unheimliche, av kuslighet. Det skapas en kognitiv dissonans när någonting är familjärt men främmande på samma gång. De typer som Sherman porträtterar är alla familjära för oss samtidigt som hon skapar en dissonans genom små men märkbara fenomen liksom en synlig protes, en tom blick eller bara det faktum att det är hon bakom masken i varje bild. Genom att utställningen på Moderna så tydligt fokuserar på det groteska och det kusliga i Shermans bilder så får vi som betraktare möjlighet att se på dem med nya ögon.
Samma gäller för hängningen av utställningen. I det medvetna uppbrottet av serierna till förmån för utställningens tema och en mer dynamisk åskådarmiljö får den enskilda bilden också mer fokus och möjlighet till nya narrativ. Tidigare utställningar med Shermans bilder har ofta hängts med stor respekt för serialiseringen av bilderna. ”Untitled film Stills” för sig, ”Fashion” för sig och så vidare. När bilder möter bilder på detta sätt utanför seriens strikta ramar kan också nya sätt att se på Shermans verk gro.
Adress: Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/10 – 19/1 2014
Johanna Theander (text), Cindy Sherman (foto)
