Charlotte Gyllenhammar hör till det fåtal samtida skulptörer som verkligen ätit sig in i det allmänna medvetandets gemensamma bildbank. Hennes verk, i alla fall den del som syns i det offentliga, låter sig snabbt identifieras. Skulpturerna är tysta, stoiska och bär ofta en undertryckt men ändå uppenbar dramatik. Det stora barnet ”Sitting giant” som är det första som möter betraktaren i trädgården utanför Waldemarsudde och utställningen ”Croiser/Korsa” är ett bra exempel.
På avstånd är det svårt att avgöra den overallklädda gestaltens storlek. Det är bara barnets karakteristiska kroppsställning och den uppdragna huvan som syns. En liten och ensam, eller kanske bara solitär, gestalt i väntan på något. På nära håll är det nästan bara skalan man ser. I alla fall i några ögonblick. Det gäller också om skulpturen är liten eller i naturlig storlek. Det uppstår nästan alltid ett ögonblick av lågmäld registrering vid mötet med en av Gyllenhammars skulpturer. Kanske handlar det om materialitet också. Det är i alla händelser en väldigt specifik känsla.
Det är förstås på många sätt en ynnest att ha ett så tydligt och etablerat uttryck. Men det kan också vara hämmande. Charlotte Gyllenhammars svärtade matta bronser står liksom i vägen för resten av hennes produktion. Så är det i varje fall för mig. På Waldemarsudde är det åtminstone tredje gången jag stiger in på en större presentation av Gyllenhammars arbete och förvånas av mångfalden och lekfullheten i de uttryck hon laborerar med.
Men det är som om ”Night, Descend”, som möter mig på trappan utanför museet, fjärmar mig från det karnevalistiska anslaget som är en så stor del av Gyllenhammars arbete. Lite märkligt eftersom många av skulpturerna som bekant har fötterna i vädret vilket väldigt bokstavligt är en påminnelse om konstnärens önskan om att ställa den etablerade världen på ända.
Utställningen inleds på Södra vinden, där några nyckelverk ur Gyllenhammars produktion visas: de bundna sittande, gulmålade kvinnorna i ”Double Blind”, några monokromt vita barnskulpturer, den takprojicerade videon ”Hang III”, där ett anlete tittar ner från ett ”bo” av veckade barockkjolar och de emblematiska vita gipsrelieferna av kvinnogestalter i ”Sprängning/Bursting” från 1991, som fint möter den ett år yngre ”Döda älsklingar/Dead darlings” där ytterligare en halv kvinna framträder i hög av svart, bränd sand. Det är fint att återse höjdpunkter från konstnärskapet.
Den första delen av ”Croiser/Korsa” är en fin retrospektiv sammanfattning som på ett logiskt sätt leder fram till det nya verk som delar utställningens titel och som fyller Waldemarsuddes stora ateljé. Här gör Gyllenhammar ett omtag på flera av sina äldre verk och prövar dem på nytt med hjälp av diverse förskjutningar i material, placering, position och så vidare. Rummet är snyggt och väl sammanhållet.
På två centralt placerade och illgula podier står ett antal samplade eller omprövade skulpturer. På en av rummets kortväggar visas en version av videon ”Bränd”, där en vitklädd kvinnogestalt som står i lågor rör sig mot en mörk bakgrund. På rummets fönsterlösa långvägg hänger en väldig ny textil som tar upp den gula färgen och visar trädkronor, vilket bland annat kan ses som en blinkning till den upp-och nedvända ek som hängande utanför Åhléns blev konstnärens genombrott i början av 1990-talet. I en liten glasmonter tätt placerad mot rummets andra kortvägg står den lilla metallskrinda som ofta dyker upp hos Gyllenhammar. I silver, den här gången.
Det vore en överdrift att påstå av ”Croiser/Korsa” återaktiverar Gyllenhammars verk. Det är ju inget nytt att hon återvänder och prövar sina verk, det handlar snarare om en process som ständigt pågår. Men utställningen – och titelverket – visar med all önskvärd tydlighet att Gyllenhammar inte på långa vägar är klar med att utforska sina etablerade former.
Sebastian Johans
Waldemarsudde, Prins Eugens väg 6. Utställningen pågår 12 november 2022 – 26 mars 2023
