Carl-Göran Ekerwald är en av Sveriges skickligaste stilister. Det har han visat i en serie essäsamlingar, författarmonografier och kulturartiklar. Enkelt och säkert strövar han omkring i ett humanistiskt bildningslandskap, där de stora klassikerna och de eviga värdena ofta intar en central plats. Tidigare har han i första hand ägnat sig åt litteratur och filosofi, men nu har han i och med utgivningen av essäsamlingen Lyssna med ögat (Karneval förlag, 2009) också vänt blicken mot bildkonsten och dess utövare. Resultatet är tråkigt nog sisådär. Visst känner man igen Ekerwalds respektingivande stil: han är rak, nyanserad och trasslar inte in sig i några överflödiga teoretiska resonemang. Det är visserligen befriande, men ibland blir det för tunt; vissa resonemang kräver ett större spelutrymme än vad som här ges för att läsaren ska kunna förstå dess innebörd. Boken, som är uppdelad i två avsnitt, handlar om mötet mellan konstverket och dess betraktare. I det första avsnittet angrips ämnet utifrån ett brett och i vis mån teoretiskt perspektiv, medan man i det andra får ta del av möten mellan författaren och ett antal konstverk, av bland annat Brueghel och Beuys, Michelangelo och Munch. När Ekerwald blir personlig, desto bättre blir hans text. När han håller sig till sina egna konstupplevelser och tankar och känslor inför enskilda konstverk lever texten ett helt annat liv än när han driver någon form av konstteoretiska resonemang. Essäernas kvalitet är med andra ord något ojämn, och överlag är boken inte helt välkomponerad. Det är ändå befriande och skön läsning, och för nyfikna konstälskare kan essäsamlingen säkert ge upphov till nya tankegångar och perspektiv. Och som sagt: Carl-Göran Ekerwald skriver bra.
Mikael Andersson (text), Karneval bokförlag (foto)
