Björn Stampes konstnärskap känns anmärkningsvärt oavslutat. Det är förstås en självklar tanke när det handlar om en minnesutställning över en konstnär som hastigt och olyckligt gått bort alldeles för tidigt. Men jag tror inte att det bara är därför tanken dyker upp och blir så tydlig när jag rör mig mellan det dryga dussinet av verk i den ändå representativa och faktiskt briljanta utställningen ”Tredimensionellt, kulört, tidskrävande” på Konstnärshuset. Björn Stampes konst är hela tiden i rörelse, på väg någonstans.
Den lilla vridningen, transformationen, pågår i stort sett överallt. Redan utställningens äldsta verk, ”Kapellet”, från Stampes slututställning på Mejan och det ännu äldre ”Skrivbordet”, befinner sig en milt bedräglig rörelse där de utger sig för att vara något de inte är. Eller snarare får betraktaren att tro sig veta, och sedan ifrågasätta sin egen vetskap.
En lek med tecknet och det betecknade, alltså. Helt i samklang med den tid som fostrade konstnärens estetik. Den lätt identifierade kyrkobyggnaden, kapellet, visar sig innehålla ett rätt så vanligt sovrum. Skrivbordet ser på avstånd ut som ett ready-made av en ordinär äldre skolpulpet, men är en minutiöst utförd miniatyr, komplett med ett fastklämt tuggummi under bottnen, och kompletterad med en relief på ovansidan.
Skulpterade lastpallar, pizzakartonger i trä, gigantiska pappersark som rivna ur en jättes spiralbundna ritblock, former som kunde vara huvuden eller djurkroppar, men som kanske är något helt annat. Skulpterade reliefer i målat trä som föreställer penseldrag, eller möjligen pizzabitar som någon tagit en tugga av.
Allt är avvägt och lugnt. Osäkerhetsmomentet, eller förvandlingsnumret, är liksom ingen sensation, utan bara något som betraktaren är tvingad eller har förmånen att konstatera. Det uppstår aldrig någon brännande konflikt. Saker både är och inte är vad de tycks vara. Farten är inte särskilt hög, men den håller hela tiden i sig, och förmodligen är det därför konstnärskapet känns så oavslutat.
Att se Björn Stampes skulpturer och bilder väcker helt enkelt nyfikenhet på vart den ständiga krängningen skulle tagit det hela nästa gång. Att utställningen är utomordentligt välhängd bidrar förstås också till en hunger efter mer. I brist på nya verk hopas jag på en större institutionsutställning.
Sebastian Johans
Konstnärshuset, Smålandsgatan 7, Stockholm. Pågår 11 januari – 10 februari 2024
