Albin Biblom, Stefan och Stefka, Dryanovets, 2003
Av: Björn Larsson
En vanlig dag, till eller från arbete och vardag, på buss, tunnelbana, eller promenerande längs gator i stadsrummet innebär allt som oftast en påminnelse om det arbete för djurens nyvunna rättigheter som sker på olika platser i samhället. Ett flertal organisationer annonserar om stöd för att befria vilda djur som hålls i fångenskap och som lever ett liv i misär plågade av illasinnade människor. Det är en mycket lovvärd verksamhet som framför allt riktar in sig på att ge ett bättre liv åt vilda djur som används som spektakel och visas upp för pengar, på cirkus eller på andra mindre etablerade arenor.
En annan lika daglig påminnelse i stadsrummet är de människor som ibland benämns EU-migranter (mer korrekt EU-medborgare i utsatthet) och som på olika sätt söker sin utkomst i stadsrummet. I valtider blandas stadsrummet av politiska budskap om migration i allmänhet med restriktioner om vad vi som redan har hamnat här får eller inte får göra. Att be om pengar, till exempel, är problematiskt om man inte har några.
Om man för 15 år sedan promenerade från Slussen till Mariatorget på Sankt Paulsgatan och tittade in i det sporadiskt använda fönstergalleriet på antikvariat Hundörat (nr 15) skulle man ha sett en utställning av Albin Biblom. Jag gick där då och fastnade framför fönstret i hörnet av Kvarngatan. Utställningen återkommer ofta i mitt medvetande som någonting over the top. I fönsternischen visades ett slags assemblage eller collage av fotografier, handskrivna texter och tidningsurklipp tillsammans med en film som visades på en monitor. Lite förenklat skulle man kunna säga att Albin Bibloms arbete, med titeln Mechkar problematiserade de här två företeelserna –det här med djur och människors värdighet i världen i allmänhet och deras rättigheter i stadsrummet i synnerhet.
Ett fönstergalleri har ju inte så lite karaktären av ett skyltfönster som vänder sig till de förbipasserande oavsett om de vill eller inte. Och vid flera tillfällen under utställningsperioden hade någon velat visa sitt missnöje med vad hen såg och försökt skydda oss förbipasserande för innehållet genom att klistra upp papper på fönstret. Det som då skulle censureras var rörliga bilder av björnar som dansade eller på annat sätt uppträdde inför en publik. Bibloms arbete och utställningens namn var Mechkar vilket betyder björndomptör. Bakgrunden till Bibloms mångåriga arbete med att titta på, undersöka och umgås med dansande björnar och deras ”familjer” är ett stycke europeisk samtidshistoria. Huvudpersonerna, människor och björnar, har eller hade oftast en hemvist i Östeuropa medan de flesta djurrättsorganisationer har en mer västlig geografisk hemvist.
I samband med Sovjetunionens kollaps förvandlades villkoren radikalt för de östeuropeiska länder vars ekonomi var tätt sammanflätad med sin granne i öst och vars ekonomiska system var uppbyggt på ett liknande sätt. I Bulgarien, där många björndomtörer bor, eller bodde, hade jordbruksorganisationen med kolchoser havererat och många som tidigare fått sin utkomst därifrån stod nu utan arbete. I denna situation återvände äldre utkomstmöjligheter och sedvänjor, till exempel den att tämja och hålla en björn för underhållningen. Med björnen kan man uppträda med brottningsmatcher mellan människa och björn. Och man kan med ackompanjerande musik uppträda med dans.
Liksom i andra östeuropeiska länder öppnades landet för insyn utifrån. I detta läge ryckte många olika sorters organisationer in för att bidra till en förändring av villkoren för människor, men också för djuren. Organisationerna Vier Pfoten (fyrfotingarna) erbjöd björnägarna ekonomisk kompensation. Brigitte Bardot Foundation å sin sida förordade konfiskation av björnarna och att björnägarna skulle skickas till Haag tillsammans med Milosovic och Saddam Hussein.
Samtidigt förberedde Bulgarien ett inträde i EU. Lagar infördes som underlättade inträdet och en anpassning till normer som råder i övriga europeiska unionsländer. Historien slutar med att björnarna befrias från sin situation i människornas värld och får ett nytt hem i ett etablerat inhägnat björnreservat. Tillbaka till naturen och till det naturliga tillståndet så att säga (nästan). Och 2007 blir Bulgarien medlem i EU.
I utställningen blandade Biblom sina fotografier med björndomptörernas egna bilder från fotoalbum. En bild som fastnat är när björndomptören Dimitar går ned i vad som ser ut att vara en viadukt eller en tunnelbanestation med björnen Stanka. (Bilden påminner mycket om ett fotografi där konstnären Salvador Dali är på promenad med sin Myrslok och på väg upp från en metrostation i Paris.) En annan bild, från en familjs fotoalbum, är ett till synes vanligt hemma-hos fotografi med Stefan, hans fru Ivanka och björnen Stefka. Just denna familj levde med sina fyra barn tillsammans med björnen. Det fotografiet, och utställningen i sin helhet problematiserar inte bara bilden av naturen utan också bilden av familjen; hur den får eller inte får se ut.
Denna lilla utställning i fönstergalleriet visade sig vara den första presentationen av detta då nyligen initierade arbete som efteråt har kommit att finna många olika uttrycksformer och format med visningsplatser mestadels utanför Sverige. En första ansats till att reflektera över varför arbetet lever kvar så starkt för mig är ord som normalitet och naturlighet. Ingen motsätter sig väl egentligen de vilda djurens rättigheter. Men björnar är ju inte bara en del av vår fauna utan också av en bredare kulturhistoria. Björnens plats är lite mitt emellan natur och kultur, saga, myt och sanning. Enklare är det med människorna. Skaffa ett arbete, betala skatt, bete dig som folk!
Björn Larsson är en konstnär baserad i Stockholm Sverige. Hans arbeten och tematik behandlar nation och nationalitet sett genom berättelser om natur och landskap. Han använder ofta olika dokumentära strategier och fotografering är ett viktigt redskap såväl som ett ämne i sig. Bland hans publikationer finner vi Stentrollens Olösta Gåta (2003 med Mats B), Mitt i naturen (2006), Brandplats 3 (2013) och 49/51 (2016). Han är för närvarande engagerad som forskare vid Kungliga konsthögskolan med det konstnärliga forskningsprojektet Vägra Döda – historier om de vapenfria männen, tillsammans med konstnären Carl Johan Erikson
