På Borås konstmuseum visas under sommaren en utställning som vänder och vrider på invanda, eller kanske ovana, tankar om begreppet säkra och osäkra zoner. Vad är en skyddszon och för vem är det egentligen ett skydd?
Det är också lite ironiskt att det är just här som utställningen sker. För bara två år sedan stoppades ett verk av Sadaf Ahmadi som skulle hänga i entrén till Borås kulturhus (där museet är inhyst). Då hänvisade man just till ”säkerhetsläget”. Efter massiv kritik kom sedan Ahmadis hela utställning att visas på museet, inklusive det stoppade verket. Tydligen var det säkrare att ställa ut verken i en museisal jämfört med en offentlig plats i entrén. Är museisalen då en säkrare zon? Det är svårt att inte koppla ihop de här händelserna med nuvarande utställningen ”Beyond the safe zone”. Är den rent av ett svar på censuren som mötte Sadaf Ahmadi?
Museum är har länge varit skyddade objekt i samhällen, men återigen – för vem? Många känner sig inte välkomna till museer. Trösklarna är höga. Och allt mer censur förekommer beroende på vilka frågor konstnärerna väljer att ta upp. I senaste Konstnären är temat för hela numret hur konstnärers ställningstaganden kan leda till avbrutna kontrakt. Med andra ord ligger den här utställningen precis i tiden.
”Beyond the safe zone” sprider ut sig på konstmuseets nedervåning, och visar verk av 8 konstnärer. Utställningen är luftigt och rymligt hängd. Det finns ingen information om verk eller konstnär på väggarna, förutom vid ett tillfälle, när man möter Marwan Rechmaouis ”UNRWA Series”. Målningarna är gjorda av invånare i palestinska flyktingläger i Libanon, kan man läsa i det lilla häftet som hör till målningarna. De handlar lite om topografisk korrekthet och mer om känsla. Minnen av personer och platser som kanske inte längre finns kvar, gränser som dragits om.
Emily Jacirs stora skylt med orden ”vi är här” skrivna på arabiska, liksom Sahar Al-khateebs stolserier ”Trigger point” och ”No-Go zone” upplever jag främst som estetiska element i utställningen. De säger båda visserligen att de är här och tar sin plats, något som kan vara nog så viktigt att poängtera i tider av krig och ett pågående folkmord, men de interagerar inte med besökaren utan står mer still för sig själva.
En starkare poäng av närvaro görs i Mourad Kouris verk ”BRO/MUR” som undersöker gränser. Men här måste besökaren interagera med verket, dels genom en skulptural mur som man faktiskt får ta sig runt, dels genom en väggmålning som gjorts platsspecifikt inristad i väggen på museet. Just när utställningstemat handlar om hur människor rör sig i säkra/osäkra zoner blir den här aktiveringen extra viktig och intressant.
I det innersta rummet sugs man in i Hiwa K:s video-triptyk ”Like a good, good, good boy”. Här får besökaren ta del av berättelser om skolan som en plats för misshandel och tortyr, där lärare även arbetade i Saddam Hussein-regimens ökända fängelse Amma Suraka. Paralleller kan dras till dagens många skolskjutningar och kontrasten mellan olika typer av våld – vilka som kommer till skada och med vilket uppsåt.
I Moataz Nasrs kortfilm ”The Mountain” följer vi istället en kvinna som återvänder till sin hemby där folk styrs av rädslan för en demon i berget. Myten blir ett skydd men också ett sätt att utöva kontroll över en befolkning.
Men utställningens bärande verk är ändå den initialt dolda videon ”Talitin, the third” av Ahmed Umar. Det första som man möts av är musiken från verket och det följer en sedan genom varje sal. Musiken går inte att koppla bort och leder en långsamt in till det mörklagda rummet där källan avslöjas: en suggestiv sudanesisk bruddans. I början syns konstnären dansa täckt av röda tyger, när de sedan faller av blottas en manlig brynja. Här väljer Umar att leka med könsrollerna och utmana en del av kulturen som mannen traditionellt stängs ute från. Filmen är vacker och mjuk, dansen är också glädje – vilket är ett viktigt element i utställningens mörker.
Hela utställningen visar framförallt på hur svårtolkad vår verklighet är. Allting är tveeggat. Det är också uppfriskande att ta del av konsten utan instruktioner. Här får man gå runt med sina egna perspektiv och fördomar och förhoppningsvis låta dem luckras upp.
Karin Frid
Borås konstmuseum, Kulturhuset, P A Halls Terrass, Borås. Pågår 17 maj – 5 oktober 2025
