Front Street, 270 Water Street, 91 Allen Street, NY Law School. Detta är bara några exempel på de exakt angivna adresserna i titlarna till Barbro Östlihns lika fascinerande genomarbetade målningar. Exaktheten gör att verken går att placera geografiskt, gatorna i New York finns kvar även om själva byggnaderna idag kan vara rivna. Redan när Barbro Östlihn (1930-95) tillsammans med Öyvind Fahlström levde på nedre Manhattan under 1960-talet förändrades staden snabbt.
Göteborgs konstmuseums generösa och stiliga presentation ”Barbro Östlihn. New York Imprint” ger en intressant inblick i hennes arbetsprocess. Här finns exempel från hennes anteckningsböcker där hon under promenader fotograferat byggnader, skissat utsnitt av fasaden och antecknat mått till blivande målningar. Skissböckerna är dessutom pedagogiskt uppslagna i närheten av de färdiga målningarna, så att det direkt i utställningen går att jämföra och förstå något av hur hon gick till väga.
Ändå är det uppseendeväckande att se hur färdigt hennes program var redan från början. Att hon direkt tycktes medveten om vad hon ville göra – och hur hon skulle åstadkomma det. Utställningen innehåller ett par tidiga exempel på interiörer, gjorda bara något år före de första New York-målningarna. Och även om renodlingen i färg och komposition här ännu inte slagit igenom helt och fullt, syns det tydligt vart hon är på väg.
Det är fantastiskt fint att få ta del av, och nog går det att säga att färgkomposition är hennes metod och uttryck. Att det är i färgens fält, i förskjutningarna inom och mellan ytorna som målningarna tar form, utifrån teckningens skelett. Längre fram och mot slutet består bilderna alltmer av små ytor, där bildytan är indelad som ett prisma. Små former med kontrasterande toner av närliggande färg och ljus som skapar en vibrerande effekt. Som att målningen är på väg att upplösa sig själv, och orörlig på samma gång. Detaljerna i tidigare bilder framstår som darrande, närmast självlysande i sin frusna symmetri och mönsterverkan.
Barbro Östlihns stil, som är så framträdande och tilltalande – intresseväckande – är helt hennes egen. Hon ställde om blicken när hon målade maken Fahlströms målningar, som har ett rakt motsatt utseende. Ulla Wiggen hjälpte också ofta Fahlström, och som genom ett märkligt sammanträffande lyfts även hon fram stort just nu. Snart kommer en påkostad monografi, och i sommar deltar Wiggen i huvudutställningen på Venedigbiennalen. Befogad uppmärksamhet för två säregna bildskapare.
Men med tanke på att Barbro Östlihn genomgående och med sådan saklig intensitet målade utsnitt av fasader – är det då märkligt att målningarna är helt folktomma? Att de är så tysta, så stilla? Som gravar, eller gläntor i skogen är tysta och stilla. Ja kanske, men egentligen inte. Östlihn målade visserligen stadens fasader, men lämnade människorna utanför bilden. Lämnade stadens larm åt sitt öde. Därför blir också frånvaron mer påtaglig.
Det urbana var egentligen inte hennes område, det var inte där hennes vision var belägen. Och ändå är det ju människornas lämningar hon målar och ständigt återkommer till. Våra konstruktioner och vår arkitektur, med husfasader och deras uttrycksfulla detaljer. Men är det ens fasader hon målar? Kanske ser det bara ut så, kanske använder hon bara husens exteriörer för sina syften. För det är en upphöjd värld hon avbildar, ett mer fulländat varande än det vi släpar oss omkring i.
I utställningen på konstmuseet kan jag inte få nog av hennes koncentrerade meditationsbilder, men deras inre kärna kommer jag inte åt. Kanske är målningarna så lockande just därför.
Magnus Bons
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 12 mars – 25 september 2022
