Ett svartmålat plank ringar in området kring Lilith Performance Studio. Det Taj Mahal-inspirerade fortet är konstruerat av den israeliska konstnären Einat Amir. Publiken går in genom att välja mellan en röd, grön eller blå dörr. Världen innanför portalen är uppbyggd som en stor grupputställning där åtta storskaliga performanceverk spelas upp under en kväll. Lite längre in i studion håller en modell av en lägenhet på att byggas upp. I den ska en äldre kvinna gestaltad av skådespelaren Emy Storm, främst förknippad med rollen som Emil i Lönnebergas mamma, flytta in. Högst upp i trappan utanför den taklösa lägenheten kan publiken liksom en övervakningskamera se in i den 85-åriga kvinnans värld. Hon försöker sova men störs av larmet från en fest utanför. Det som i ett hyreshus skulle vara en störande granne motsvarar i den norska konstnären Jannicke Låkers ”Hangover” publiken. Den har överhuvudtaget stor betydelse i hennes performanceverk.
– På teatern är publiken oftast helt passiv. Men i ett performance är den mer delaktig. Utbytet mellan åskådare och aktör är större, säger hon. På liknande sätt menar hon att ett performance ofta innehåller mer improvisation än ett teaterframträdande. En annan sak som särskiljer det från en pjäs är att det uppförs i ett annat rum än på en traditionell teaterscen.
– Jag arbetar mycket med det autentiska. Handlingen pågår i en miljö som relaterar till innehållet. Autenticiteten i de fiktiva scenerna förstärks av omgivningen. Det kan nog kallas socialrealism, säger hon. Ett talande exempel är det verk hon gjorde i Lilith Performance Studio 2008. I ”Per, 3:30-7:30, noen gang i mars 1998” tog hon med publiken på en bussfärd utanför Malmö. En filmisk scen med en vilsen och berusad man som försöker ta sig fram över åkrarna spelades upp.
Jannicke Låker har gjort flera performanceverk. Annars är videokonst hennes främsta konstnärliga uttrycksmedel.
– Men även om videokonst är mitt huvudsakliga medium använder jag mig av samma metod i båda. Scenerna i mina performances liknar dem i en film. Jag använder också mycket av det performativa i min videokonst.
Det genreöverskridande drag som performancekonsten innehåller ser hon främst som en styrka. Öppenheten inför olika konstformer ger konstnären stor frihet, menar hon.
– En nackdel är att det sällan finns pengar till skådespelare eller scenografi. Detta eftersom det anses tillhöra bildkonsten och inte scenkonsten, säger Jannicke Låker som i dag alltid använder sig av skådespelare i sina performances.
Lilith Performace Studio ligger i utkanten av Malmö. Det som 2005 började med teaterfestivalen Lilith by night utvecklades två år senare till en studio för bildperformance. Utöver att vara en scen är grundtanken att producera storskaliga verk i studion. Bakom initiativet står skådespelaren Elin Lundgren och konstnären Petter Pettersson. De arbetar som ett curatorteam och deltar aktivt i den konstnärliga processen. Målet är att ge bildperformance samma utrymme som dans, teater, film och videokonst. Hittills har de tagit fram 30 stora produktioner.
– Hos oss får konstnären möjlighet att göra sitt drömverk utan att kompromissa. Den konstnärliga idén får tid att utvecklas. Diskussionen kan ha pågått i ett år innan verket börjar realiseras. Det gäller att hitta rätt balans så att det inte blir för teatralt, säger Elin Lundgren.
När performancekonsten började växa fram som en egen genre ur happenings och installationskonst på 60- och 70-talen stod konstnären oftast själv för både idén och utförandet. Men ett verk som arbetas fram i Lilith Performance Studio behöver inte nödvändigtvis utföras av konstnären själv.
– Jag har auditions med skådespelare, musiker och andra som vill medverka i konstverken. Det kan handla om allt från att hitta en duktig pianist till att få ihop 72 amatörer som kan spela zombies i bokskogen, berättar Elin Lundgren. Performancekonsten beskriver hon som mycket friare i formen än teatern. Den som går och ser en pjäs vet ungefär vad som väntar.
– Man köper biljett, hänger av sig ytterkläderna i garderoben, tar ett program och går och sätter sig och tittar på pjäsen. Under vår festival är Matti Kallioinens musikframträdande i slutet av kvällen det enda som är fast. Annars är det meningen att publiken ska vara rörlig och fritt gå in och ut i rummen med performance, säger hon.
Vid mitt besök inför festivalen påminner studion inte så lite om en byggarbetsplats. Petter Pettersson som ansvarar för de tekniska lösningarna står och filar på en stor snäckformad skulptur.
– Tanken är att den ska täckas av blå plast, förklarar han och jobbar vidare. Mycket ska hinnas med innan Lilith Performance Event 2011 går av stapeln sista helgen i maj. I den blå snäckan ska den amerikanska konstnären Gennevieve Belleveau sitta när hon utför en religiös mässa i Disney-tappning på en lastbrygga ute på gården. Inte så långt därifrån sätts en modell av ett mausoleum upp. Detta för att publiken i den kinesiske konstnären Cai Yuans ”Two Dead Artists” i enskildhet ska kunna möta de döda i gravbyggnaden. På gården utanför studion tar dessutom en plåthydda form. Konservburksdjungeln av Malmökonstnären Morgan Schagerberg beskrivs som ett filmklipp som hakat upp sig. Högst upp på en fem meter hög bergstopp sitter en musiker och spelar piano. Längst ned i dalen med träd gjorda av konservburkar försöker en kvinnlig sångpedagog utan framgång lära konstnären att sjunga.
– Morgan Schagerbergs performance är inspirerat av Plåt-Niklas som inte har något hjärta i Trollkarlen från Oz. Han är ett hopplöst fall för sångpedagogen. De upprepande misslyckandena får en att tänka på sådant som kan vara svårt att bemästra i livet, som till exempel kärleken, säger Elin Lundgren.
Inne i själva studion byggs förutom Jannicke Låkers lägenhet i Hangover en scen för Matti Kallioinens science fiction-influerade musikperformance ”Headsynth and Gravity Harp”. Ett vitt rum med två glasförsedda bås ska i Einat Amirs ”Enough About You” bli en slags sinnlig spelplan för en blind date. Och i ett närliggande rum som nås genom en liten dörr skapas en poetisk sagovärld till den kinesiska konstnären Yingmei Duans framträdande som är inspirerat av Oscar Wildes ”Den Lyckliga Prinsen”. Arbetet med att ta fram storskaliga performanceverk är onekligen en tidskrävande process. I det avseendet är Lilith Performance Studio speciellt. Inriktningen på bildperformance är ovanlig.
– Det utmärks av ett unikt bildkonstspråk och en konstnär som avsändare. Det är en helt annan disciplin än teatern som är mer textbaserad. Samtidigt är det tvärtdisciplinärt, vilket är intressant. Det finns inga speciella regler för hur det ska vara, säger Elin Lundgren. Jannicke Låker som hittills gjort två verk i perforamcestudion i Malmö tycker att det borde finnas fler liknande platser i Europa.
– När man gör ett performance i ett galleri är det ofta begränsat och det blir inte lika bra. Ett undantag är Hebbel am Ufer i Berlin som arbetar seriöst med att ta fram performanceverk av hög kvalitet. Men för att få tillgång till den så kallade Live-Art-scenen måste man oftast vara scenkonstnär och inte bildkonstnär som jag.
Lilith Performance Studio får ofta förfrågningar om att uppföra sina verk i andra sammanhang. Men Elin Lundgren är kritisk mot tendensen att betrakta performance som en liten ”aperitif” till annan konst.
– Det finns inte någon förståelse för att performance kan kosta lika mycket att producera som en teaterföreställning. Vi förväntas göra jobbet gratis. Arvoden täcker långt ifrån kostnaden för att ta hit en internationell konstnär. Det förutsätts att vi ska göra det för att vi tycker att det är kul. Men vi arbetar professionellt med det här.
I fråga om genrens ställning i Sverige finns det överlag mycket kvar att önska. Bildperformance kommer alltid att ligga längst ner i hierarkin av konstformer, tror Elin Lundgren. Till syvende och sist handlar det om kulturpolitik..
– Kulturutbudet bör vara som en färgpalett som rymmer både det som är brett och smalt. Allt kan inte vara Idol eller Melodifestivalen. Det måste även finnas utrymme för smalare kulturyttringar, säger Elin Lundgren.
Lilith Performance Event 2011 äger rum helgen den 27 och 28 maj.
Lena Karlsson (text och foto)
