Numera presenterar gallerierna i Los Angeles information om konsten via QR-koder, i stället för på pappersutskrifter. Inomhus bär alla munskydd och museerna kräver vaccinationsintyg. I övrigt är det som vanligt; appen See Saw guidar och nyhetsbreven från ForYourArt är lika omfattande som förut. LA:s mångfacetterade konstscen ser, i alla fall hittills, ut att ha överlevt pandemin.
LACMA (Los Angeles County Museum) genomgår en gigantisk renovering och är mindre än vanligt, men ändå finns rejält med plats och flera stora utställningar. Presentationen av Yoshitomo Naras verk är kronologisk (1987-2020) och utgår från konstnärens intresse och relation till västerländsk pop- och rockmusik. Ett lyckat grepp, eftersom musiken kom in i hans liv redan som barn i efterkrigstidens Japan och har följt honom genom livet. Hans mest kända verk är målningarna av en finurlig, ofta lite snett leende lakonisk flicka, hans alter ego.
Karaktären finns reproducerad på massa prylar i diverse museishoppar. En stor behållning av utställningen är därför att få möta originalen. Målningarna härbärgerar både känslighet och ett imponerande eftertänksamt stämningsläge. Bland hans många arbeten på papper tycks tillvägagångssättet varit ett annat. Nara verkar tagit sig an livet via handens flödande rörelse, lika gärna över en bit kartong som på finpapper.
Museet står också värd för Obama-porträtten. Smithsonians National Portrait Gallery har skickat porträtten av USA:s 44:e president och hans hustru på turné. Museet beställer sedan 1995 ett porträtt av varje avgående president, som själv får välja konstnär. Det känns rimligt och till skillnad från alla snabba klipp av ledaren blir målningen i förlängningen ett beständigt tidsdokument.
Barack Obama valde Kehinde Wiley som avbildar honom sittande, i mörk kostym med vit ledigt uppknäppt skjorta, omgiven av gröna blad och blommor i lila, gult, vitt och rosa. Målningen hänger till vänster om Amy Sheralds porträtt av Michele Obama, First Lady of the United States. Bakgrunden är ljusblå och hon bär en vit klänning med inslag av starka geometriska mönster. Hon blickar direkt mot sin betraktare och ser målmedveten ut.
När jag är på besök mitt i veckan är vi ett tjugotal personer som samlas framför porträtten. Nästan alla tar selfies och besökarna turas spontant om att posera och ta bilder på varandra framför målningarna. Det känns högtidligt och folkligt. Samma känsla förmedlar Catherine Opies fotografier ur serien Inauguration som hänger på väggen mitt emot. Opie dokumenterade 2009 människorna som på avstånd och via stora skärmar välkomnade presidenten och hans hustru.
Runt hörnet visas i en salongshängning Black American Portraits, med bilder från 1800-talets daguerreotyper till vår samtids digitala material. De mesta hänger på väggarna, fast Ada Pinkston The Open Hand is Blessed, som blandar arkivbilder av svarta personer från 1800-talets L.A. med konstnärens akvareller, upplevs via Snapchat. Det är en del av ett större samarbete mellan museet och appen. De flesta av de 150 verken som visas ingår i museets samling.
Givetvis presenteras ett flertal fantastiska konstverk, men övergripande undrar jag vad museet försöker förmedla? Att man varit duktig som samlat så många porträtt av svarta konstnärer? Eller, är det här ett tillfälle att få fler donerade? Ett museums ryggrad är dess samling och jag hade velat veta mer om urvalsprocessen. Vilka sökord användes? Man refererar till Two Centuries of Black American Art som visades på museet 1975, men berättar ingenting om likheterna eller skillnaderna mellan de båda utställningarna. Black American Portaits känns mer som ett slags konstaterade än en genomarbetad utställning.
Hammer museums No Humans Involved är diametralt motsatt och en stringent sammansatt utställning med höga ambitioner. I min smak är vissa väggtexter för förklarande, men utställningen är samtidigt en utomordentlig katalysator för vidare diskussioner om hur vi bör och kan leva ihop.
Mulowayi och Mapenzi Nonó är syskon och konstnärsduon Las Nietas de Nonó som driver en kombinerad studio, trädgård och samlingsplats i Carolina, Puerto Rico. I utställningen visas installationen No More Tears som utgår från deras korrespondens med ett par kusiner som nyligen släppts efter längre fängelsevistelser i USA. Det är en rätt enastående installation uppbyggd av sprött papper och skärmar, och som skildrar hur vi kan förstå och komma närmare varandra genom digital teknik och välvillighet.
Även ett par galleriutställningar visar konst som uppmuntrar till eftertanke. M+B visar Mark Thomas Gibsons Don´t Let Me Be Misunderstood (bild överst), en samling drabbande verk som ger utlopp för misstro mot slagord. Kan vi lita på varandra? Om ord inte omvandlas till handling är de väl rätt verkningslösa? I flera bilder återkommer en blomma. Den fungerar som hoppfull symbol för att lika gärna som vi kan särskilja människor på grund av deras hudfärg kan vi bemöda oss med att inte göra det.
Hauser & Wirth låter Lorna Simpsons kollage inta ett helt rum. De är sammansatta av astrologiska scheman och bilder av kvinnor från äldre upplagor av tidningarna Ebony och Jet. Monterade och ramade på samma sätt hänger de som ett pärlband. Den ytliga likheten förstärker effektivt detaljrikedomen i de enskilda verken. Utställningen Everrrything omfattar också stora målningar, några skildrar hav och vågor. Här och var skymtar ansikten och text. De verkar vilja berätta om hisnande händelser och påminner om Ellen Gallaghers Coral Cities, en serie poetiska verk som fantasieggande och fasansfullt lägger fokus på förslavade kroppar som inte överlevde resan över världshaven.
Kanske är behovet av att tala om hur vi haft det och hur vi skulle vilja ha det större än vanligt efter månader av rädsla för ett virus? Tillbaka i Los Angeles påminns jag om att mycket av konsten som visas här är förmögen att ta sig an just den uppgiften.
Jenny Danielsson
