Södra Dalarna och Bergslagen har en lång historia av gruvor, järnbruk och tung industri. Nu har järnindustrin i många fall lämnat bygderna och spåren av övergivna gruvlavar och tomma industribyggnader är synliga i landskapet. De flesta gruvorna är nu nedlagda, ett exempel är Grängesbergs gruva som en tid var Sveriges största leverantör av järnmalm men som lades ner i mitten av 1980-talet och lämnade kvar ett vattenfyllt gruvhål och tomma byggnader. Håksberg och Blötberget är andra gruvor som lades ner. Järnverken använder nu bilskrot i stället för järnmalm som råvara, så gör exempelvis Ovako i Smedjebacken. Avesta i sydöstra Dalarna är ett annat exempel – efter många ägarbyten försvann namnet Avesta ur Järnverkets namn, nu ägs den kvarvarande industrin av det finska internationella bolaget Outokumpu.
Det gamla Järnverket har nu fått status som kulturarv och används sedan mitten av 1990-talet som utställningsplats. Konceptet för själva utställningsverksamheten tar avstamp i just industribyggnadens karaktär och historia och Avesta kommun, som leder verksamheten, har så att säga gjort en iscensättning av järnverket genom mörkläggning av hela byggnaden invändigt och spotbelysning av utvalda platser, maskiner och verkstäder. Konstverken är utplacerade i de skilda verkstäderna, belysta av punktbelysning och spottar och som åskådare rör man sig mellan utvalda ljussatta platser i byggnaden och konstverken. Själva varumärket för arrangemanget Avesta Art är alltså att utställningarna alltid visas i den mörklagda lokalen, något som i sig själv innebär en egen diskussion, vid sidan om den konst som ställs ut.
Årets utställning i i år 20-årsjubilerande Avesta Art kallas Ett stycke tid – en titel så bred att den kan rymma såväl bärbar papperskonst som oljemåleri och ljudkomposition med forsens brus. Tidsaspekten som man vill lyfta fram i årets tema har dels att göra med just de gångna tjugo åren, dels med byggnaden som minne från industrialismens storhetstid i trakten och därtill har man plussat på med ett tidstema för konsten. Tiden är något som konstnärer har arbetat med under alla tider – vanitas- och förgängelsemotiven var vanliga under 1600-talets barockkonst, ”Minns att du ska dö”, en konkret påminnelse om tidens gång. Claude Monets målningar, från 1800-talets slut, av höstackar under olika ljusförhållanden visade tidens gång under dygnet och årstiden. Samtida konstnärer arbetar ofta med processen och hur den är medskapande i framställningen av konstverket. Temat för Ett stycke tid är så rymligt och publiktillvänt att alla årets konstnärer utan större problem kan omfattas, men trots det finns inte någon riktig fördjupning i temat och frågeställningen.
I år deltar 17 konstnärer, varav fyra har medverkat tidigare. Sedan förra året finns konstverket Glänta kvar; den stora metallblänkande orgeln som uppenbaras nästan som ett norrsken i mörkret har i år byggts ut med en pratfunktion. Du kan tala med orgeln genom en mikrofon och den svarar, till exempel: ”Det finns saker man måste vara orgel för att inte förstå”. Orgeln är en i positiv mening galen och grandios skapelse, konsekvent genomförd och iögonenfallande.
Victor Marx flera meter höga Trädet är ett av detta års relativt fåtaliga konstverk som mera direkt både anknyter till tidstemat och kommenterar aktuella klimathot och människans påverkan på miljön. På en plastdunk liggande i sanden vid trädets rötter finns konceptet skrivet med tuschpenna – i en dyster framtid när naturen är död konstruerar två konstnärer ett träd av plankorna från ett sönderslaget skjul. Vi förstår att framtidens människor inte längre vet vad ett träd är, att de knappast kan föreställa sig lövverkets prassel och vindens sus genom att betrakta de hängande fyrkantiga plexiglasbitarna som här får symbolisera trädkronan. Enstaka reflexer glittrar mot martinugnssalens väggar. Det här är ett smart konstverk som fungerar både som konstnärlig idé och form och som politisk kommentar och med referenser till antik filosofi och estetisk teori.
Den mörkaste framtidsvisionen finns i hyttans svartaste sal, Abendland (Aftonland) av den finska konstnärsduon IC-98, Visa Suonpää och Patrik Söderlund. I två jättestora svartvita videoinstallationer ser vi enorma träd och puttrande, dimmiga träsk, döda grenar, trädstammar och växter i vatten. Det pågår en krängande, böljande rörelse i naturen, en stel och förvriden rörelse nästan som i kramp. Små flimrande fjärilar dyker upp och fladdrar ovanför det ångande vattnet. Detta är animerad film, blyertsteckningar som satts ihop till oscillerande filmsekvenser. Det är ett aftonland, mänskligheten har gått under; av mänsklighetens civilisation återstår ett giftigt sjudande moras. Här finns förstås inspiration från traditionell science fiction och från filmens värld. Jag själv kommer att tänka på både Mad Max och Tarkovskijs Stalker.
Jan Stenmarks bilder har också ett starkt tidsuttryck – i texterna och i de bilder från gamla veckotidningar eller reklambilder från 1950-60-talen som han använt i sina collage. Du har sett Jan Stenmarks halsbrytande bilder i Aftonbladet och i flera av hans egna böcker. Här visar han ett sextiotal bilder, inramade och hängda i grupper på stenväggarna. Det handlar om liv och död, kommentarer kring tillvaron och aktuella och inaktuella företeelser. Man ser på bilderna med ett skratt som liksom blandas med gråt, det är humor och tragik samtidigt i trivialitetens gråhet.
Anna Anders deltog år 2000 med verket Shower, ett av de första videoverken i Avesta Art. Vi ser fyra halvtransparenta draperier, kanske som bås i tvättrummet i ett badhus, bakom vilka människor duschar och tvättar sig, till synes omedvetna om att vara betraktade. Installationen funkar bra, det är en fin skala i konstverket med människor som är lika stora som jag som står utanför. Formen är, som det heter, kongenial med innehållet – konkret och samtidigt poetisk. Intressant också att tänka sig hur den digitala tekniken har utvecklats sedan de femton år då installationen visades först, nu är den troligen både mera ljusstark och exakt jämfört med då när källan var ett VHS-videoband.
I Entréplanet är Bea Szenfelds bärbara pappersplagg utställda, visade på svarta dockor som på en catwalk. Hantverket är oerhört precist avvägt och noggrant genomfört; varje detalj är handgjord och materialen är utsökta i de fina valörerna av vitt och ljust grått. Det ser både tungt och lätt ut och har en oberörbar kroppslighet som är på samma gång skrämmande och tilldragande.
På översta våningen, mellan fönstren bemålade med krackelerad svart färg, visar Lovisa Ringborg förföriska vackra fotografier, mjuka och samtidigt hårda med oerhört detaljskärpa. Med grunden i drömmar och det undermedvetna gestaltar hon med oklanderlig teknik scener och tillstånd, som visar natur, landskap, hav, människogestalter, i gåtfulla sammanhang. Ett par brunspräckliga jakthundar nosar runt en gräsandshona i vattnet – har de inte fått korn på henne än? Fotografiernas spegelblanka ytor erbjuder betraktaren att se sig själv återspeglas eller stötas bort.
Sedan 2010 har utställningen genomförts varje år, mot tidigare vartannat, och det ställer större krav på genomtänkt idé och konstnärlig linje. Visionerna är storslagna och ambitionen är att etableras som hela södra Dalarnas konstnärliga knutpunkt. Stödet från Landstinget har ökat och man framhåller även Avesta Art i den regionala kultursamverkansmodellen. Det är resultat av skickligt lobbyarbete från både Avesta kommun och länet gentemot staten. Turism och kultur är numera i hög grad sammanflätade, den ena får draghjälp av den andra i det upplevelseföretagandets ekonomi.
Så, nu har Avesta Art funnits i två decennier, man kan nog säga att det är en institution vid det här laget – i meningen att det är en inrättning som har bekräftats av samhället och dess skilda aktörer. Nu är frågan vad man gör med institutionen. Hur länge till kan man fortsätta att på samma sätt använda det scenograferade mörklagda rummet som man gjort under de gångna åren och även idag? Det kan verka lite enkelt att upprepa konceptet år ut och år in, där konstverken, ibland genom tillfälligheter, ibland mer eller mindre anknyter till miljön eller temat, eller när de förutsätts öka sin egen magi genom det scenograferade rummet. Varför inte visa upp hela Verket i ljus nästa gång, låta ruinromantiken avmystifieras när dammet och smutsen blir synliga.
Till sist finns den lilla förundrade apan, klädd i blå tvådelad fritidsoverall, kvar i mitt minne. Han står i sanden och ser på det stora fotografiet, taget nån gång i början av 1900-talet, av arbetarna i järnverket – med ett outgrundligt ansiktsuttryck blir han vår ställföreträdande betraktare. Vad är det här egentligen? Vilka var de? Vad gör jag här?
Adress: Kanalvägen 1, Avesta
Utställningen pågår under perioden 23/5 – 13/9
Maria Backman (text)
