Sebastian Johans

Do androids dream of electric sheep? Det är förstås den givna urfrågan i alla sammanhang av utforskande robotik. Kanske i synnerhet om kontexten råkar vara konst. Och svaret? Tja, efter att ha tillbringat en stund med Tobias Bradfords lite opersonligt döpta ”Imposter machine (Drawing as your only way to communicate)” skulle jag vara benägen att svara nej, med vissa förbehåll. Bradfords…

Den finlandssvenska konstnären Saara Ekströms verk griper ofta tag i det storslagna med stor enkelhet och ett återhållsamt lugn. Tiden och förgängligheten är ämnen som återkommer i olika tappningar. Så också i det stora trekanaliga videoverket Geopsyche, som i ett mjukt och meditativt flöde av svartvita bilder och musik skapar en förnimmelse av relationen mellan vår flämtande mänskliga tidsuppfattning och…

Det finns många sätt att närma sig Sophie Tottis och Johan Widéns gemensamma utställning ”Göra fattbart och förnimbart” på Västerås konstmuseum. En infallsvinkel är en utställning som konstnärerna under sin gemensamma studietid på Kungliga konsthögskolan gjorde och visade i Sankt Petersburg kring nyåret 1991, det vill säga i ett sönderfallande Sovjetunionen på väg mot någonting nytt. Utställningen, som beskrivs i…

Det är som att stiga in i en katedral. Det låter slitet och trött, jag vet, men det blir inte mindre sant för det. Det är en påtagligt sakral upplevelse att komma in i Ulla Wiggens retrospektiva utställning ”Passage”, som efter att ha visats på prestigearenan Fridericianum i Kassel och på ambitiösa Emma utanför Helsingfors nu har nått Sverige. Det…

När den svensk-chilenska Valeria Montti Colque som första konstnär från Chiles stora diaspora representerade landet på fjolårets Venedigbiennal visade sig utställningens placering vara kongenial i relation till konsten. Montti Colque, född och uppvuxen i Sverige, men präglad av sina chilenska föräldrars erfarenheter av flykt och det mellanförskap som ofta kommer av att leva i två parallella kulturer, arbetar ofta med…

Det finns en pregnant tydlighet i Frida Orupabos bildspråk som är mycket ovanlig. I synnerhet, vill jag påstå, när det handlar om konst som greppar så stora och svåra ämnen som den norsk-nigerianska stjärnans. Helt berättigat har hon gjort en kometkarriär det senaste decenniet. Orupabos approprierade arkivbilder och kollage har konsekvent rört sig kring en intersektionell kärna som handlar om…

Det går knappast att överdriva vikten av att konsthögskolornas avgångselever får avsluta sina studier med en fungerande samlingsutställning. Att få möjlighet att göra en egen separatutställning är förstås också centralt, men den samlande presentationen är närmare den verklighet studenterna är på väg ut i. Att ensam förhålla sig till den vita kuben är enkelt. Att tvingas anpassa sig till andra…

En måltid, några soppåsar, någon som rakar sig? Kanske en hund? De små ramade akvarellerna är täckta av frostat satinglas och det är svårt eller omöjligt att se vad de föreställer. Lesia Khomenkos försynta verk ska enligt ett anslag visa en enkel vardag, och de färger och former som anas bakom det opaka glaset verkar bekräfta. Det lilla som kan…