Halvdagern som råder i den innersta salen på Eskilstuna konstmuseum överraskar, trots ett redan novembergrått dagsljus utomhus. Fönstren täcks av ett ljusfilter som suddar ut skuggorna och försänker det väldiga rummet i vilsam dvala. Ett enkelt grepp, men också en synnerligen effektfull inramning till Astrid Göranssons sparsmakade installation med fyra filmanimationer, ett stort antal skulpturbyster på en smal hylla på väggen och ett bord med torkade smultronstrån. Det är sällan som konst och miljö samspelar så väl som här.
Befinner jag mig i ett väntrum av något slag? Ett avskilt lugn råder, trots att filmprojektorerna surrar och animationernas bildrum ständigt förändras. Dessutom genomsöks den avskalade och omvandlade industrilokalen av solkatter från en spegelkonstruktion belyst av en spotlight. Det lekfullt bländande ljuset både binder ihop och leker tafatt med filmerna.
Och där, i de animerade kolteckningarna möter Göransson en äldre kollega, konstnären och mentalpatienten Augusta Strömberg (1866-1954). Efter studier på konstskola och en kort karriär som porträttfotograf i New York framlevde hon sina dagar på psyket. Bland annat upptagen av att måla självporträtt och sina medpatienter.
Drömlikt sammansmälter Göransson och Strömberg i animationerna, likt hur filmernas händelser överlappar varandra. Astrid och Augusta virvlar som fotopapper i ett framkallningsbad, närmar sig varandra och deras läpparna möts. Men vad som kan se ut som en kyss tolkar jag hellre som en överföring av något slag. Ett kunskapsutbyte som löper åt båda håll.
Innan besökaren kommer in till Göranssons verk, passerar man genom ett mindre rum med Strömbergs fascinerande målningar. Där blickar kantiga och axelbreda figurer stint på betraktaren, alla stöpta i samma form och påminnande om ikoner. Säreget uttrycksfulla och noggrant utförda, med ett märkligt tillplattat perspektiv. Inte konstigt att Göransson fastnat för dem, hon som tidigare modellerat byster i lera utifrån Ivan Aguélis porträttmålningar, som även de karaktäriseras av ett upphöjt, inåtvänt uttryck.
Man tror kanske att stelheten som finns i Strömbergs porträtt och interiörer skulle rimma illa med pulsen och intensiteten i Göranssons animationer. Men det är precis tvärtom. Strömbergs psykiskt mättade inre bilder uppfattar jag som valfrändskaper till Göranssons, fyllda till bredden av känslohändelser. De oroliga munnarna rör sig ständigt, tungorna långa som slangar. De tecknade figurernas andedräkt blir till vitt skum som fyller bildrutorna. Lika delar tal och tanke.
Och raden av små figurer i vitlera på väggen blir egensinniga vittnen till den innerliga samhörigheten. Dessutom är de känsligt avfotograferade och samlade i ett litet häfte som hör till utställningen. Också det ett typiskt grepp av Göransson. Så många böcker och trycksaker som hon producerat, små fina minnen som besökaren kan bära med sig i en förlängning av utställningen.
Tjugo minuter med buss från museet i Eskilstuna visar Tomas Lundgren samtidigt en koncentrerad utställning med måleri i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. De två konstnärerna möts i ett gemensamt intresse för det grafiska och svartvita och i deras återkommande avbildningar av människor. De använder båda historiskt material, men Lundgren fördjupar sig mer metodiskt i arkivets förlagor och möjligheter.
De skiljer sig också åt genom att Lundgren egentligen avbildar fotografier av personer mer än personerna själva. Han försöker fixera något av fotografiets gäckande väsen i sina verk, men använder måleri och breddar därigenom diskussionen till att gälla bilder i allmänhet.
Som i utställningens intrikata dialog mellan händer och ögon. På ett raffinerat sätt avbildar han händerna för sig och ögat i extrem närbild, men de möts aldrig i samma målning. Vad betyder det egentligen? Uppdelningen framstår närmast som ett oöverstigligt tabu, men på samma gång som en pedagogisk berättelse om måleri. För vad behövs för att göra bilder? Ett öga som ser och iakttar, en hand som utför, som målar. Och därutöver – ett sinne som styr, eller försöker styra gestaltningen.
Den delen är så klart svårare att förkroppsliga, och Lundgren tar där hjälp av citat om bilder och målningar ur böcker. ”This visible past”, ”As an image in circulation”, ”The image of the image” får besökaren helt enkelt läsa i neutralt utförda textmålningar, medvetet påminnande om On Kawaras datummålningar. De kompletterar i diskussionen om hur vi uppfattar och handskas med bilder, men blir också något av en spegelkammare där de korta och koncisa meddelandena studsar mellan de föreställande målningarna. Lite för många budskap för rummets storlek.
Fast ”Van Meegeren” är sannerligen hänförande. Vyn över konstnärens arbetsplats med penslar och pryttlar, och just händerna i färd med att blanda till rätt nyans. Den extrema uppförstoringen och inzoomningen gör att betraktaren möter det avmålade fotografiet med sin kropp.
Bildens gråskala utsökt återgiven, och Lundgren har målat färdigt varje liten del av bilden utan att kunna se omgivande delar. Målningen får därför karaktären av ett pixlat rutmönster, och de små tonförskjutningarna i det grå och svarta ger målningen liv. Ursprungsbilden är ett fotografi på den berömda konstförfalskaren Van Meegeren och målningen ett indirekt självporträtt.
Lundgrens uttryck präglas av distans och gåtfullhet, och bygger mycket på hans skickliga handlag. Men det är fascinerande hur han håller en på halster, att illusionen inte släpper greppet om betraktaren hur nära man än kommer. Trots att det man ser bara är olika nyanser av svart oljefärg.
Magnus Bons
Eskilstuna konstmuseum, Portgatan 2, Eskilstuna. Pågår 23 september 2023 – 25 februari 2024
Ebelingmuseet, Eskilstunavägen 5, Torshälla. Pågår 11 november 2023 – 21 januari 2024
