Det kunde verkligen ha börjat bättre för Jeffrey Deitchs första stora utställning som chef på MoCA i Los Angeles. Deitch har själv beskrivit ”Art in the Streets” som sin dröm, en utställning som han velat göra i över tio år. Deitch är utan tvivel en av få i centrala aktörerna i nordamerikanskt konstliv som långsiktigt intresserat sig för graffiti och gatukonst – som kritiker och skribent, och kanske ännu mer som konsthandlare och gallerist. Han är sannolikt den enda med såväl kompetens som resurser och vilja att skapa en utställning med ambitionen att koppla ett retrospektivt grepp över gatukonsten. Utnämningen av Deitch till MoCA-chef var kontroversiell. Dels eftersom han kom direkt från en roll inom den kommersiella sidan av konstvärlden med flera egna gallerier. Men antagligen också, om än inte lika tydligt uttalat, för han i intresset för gatukonst har konstsyn som delvis skiljer sig från den som förväntas av en amerikansk museichef.
I januari i år var det så dags för ett första steg mot ”Art in the Streets” när den italienska målaren Blu kom till Los Angeles för att måla MoCA:s sidofasad. Blu är mest känd för sina enorma och samtidigt lekfulla graffitianimationer utförda på väggar och upplagda på Youtube. Här skapade han ett motiv med likkistor svepta i dollarsedlar. Verket målades över innan det invigdes – enligt MoCA med hänsyn till ett centrum för krigsveteraner beläget tvärs över gatan. Ängslig opportunism och censur hävdade kritikerna – som nu både kom från den institutionella konstvärlden och gatukonsten. Ja, nog kunde det som sagt ha börjat bättre…
Nu är det april och trots allt dags för vernissage. ”Safest Show On Earth” läser jag på en sarkastisk gatukonstposter i närheten av museet. Direkt utanför står en ung man som protesterar mot vad han ser som en imperialistisk och kapitalistisk förstörelse av graffitikulturen. En förbipasserande besökare ropar irriterat till honom: Oh, come on – det handlar om att graffitin nu äntligen får det erkännande som den så länge förtjänat. Och frågan är väl om den någonsin stått fri från marknadsintressen. Även om det inte varit den dominerande formen så har graffitin varit en handelsvara inne på gallerier ända sedan tidigt sjuttiotal, med konjekturtoppar under första halvan av 80-talet samt de senaste fem åren. Men även ute i stadsrummet, utan tillstånd, så finns marknaden – färgtillverkarnas och inte minst borttagningsindustrins. Så mainstream recognition, at last!? Över 100 konstnärer med gatukultur som gemensam nämnare på en av USA:s största museer för samtidskonst, nog är det ett massivt erkännande – eller åtminstone ett tydligt statement.
Själva utställningen då? MoCA har satsat stort på att skapa en wow-känsla. Och med lyckas man lyckas mycket väl, kanske jag ska tillägga. Under pressvisningen far en grupp skejtare runt och skapar ett lagom kaos. Utsidigt såväl som invändigt täcks väggarna av stora målningar. Den legendariske Lee (Quinones, som samtidigt är aktuell på en utställning på MoMA i New York) har fått ersätta Blu – även om just den målningen känns som något av en besvikelse. Jersey Joe har gjort en parafras på en känd Blade-målning. Innanför dörrarna möts besökaren av Kenny Sharfs färgsprakande tuggummipops-graffiti, innan man går upp på en avsats och kan blicka ut över en mässliknande struktur där olika konstnärskap beretts ett bås var – liksom för att bokstavligen sätta dem på kartan. Många av konstnärerna är nämligen på samma gång legendariska och nästan okända utanför de gatukonstintresserades kretsar.
Kanske jag hellre bör likna det vid en katedral med olika små kapell, eftersom Banksy sätter en ton med ett gotiskt ”fönster” (fyllt av klotter) som löper från golv till tak i andra änden av det stora rummet. Längst fram tronar två målade bilar (av Sharf respektive Keith Haring) samt en av utställningens höjdpunkter: en fantastisk monumentaliserande målning av Lee Quinones med porträtt av Lady Pink, Noc, Rammellzee och andra konstnärer ur graffitihistorien placerade framför den mytomspunna Writers Bench på 149:de gatan i Bronx. Också Margaret Kilgallens (1967-2001) återskapade sista installation, Main Drag från 2001, imponerar. Kilgallen var bibliotikarie, bokkonservator och taggare (alias Meta) med en fäbless för gammal amerikansk skyltypografi som hon i installationen blandar med poesi och sina erfarenheter från graffiti.
Längs sidorna finns fler tematiserade och historiserande utställningsrum, till exempel har Patti Astors Fun gallery fått återuppstå. Det var en viktig mötesplats i East Village mellan åren 1981 och 1985. På MoCA:s Fun Gallery visas en rad konstnärer som var med på 80-talet men som inte fått någon biografi i den digra utställningskatalogen.
I sidorummen finns också ambitiös sammanställd tidsaxel som löper från sent 60-tal fram till idag. För den som läst ett antal böcker om graffiti och gatukonst så känns mycket igen, även om ”Art in the Streets” tar ett ovanligt brett grepp. Framför allt ges konstnärer och traditioner med rötter i Los Angeles ett osedvanligt stort utrymme. Här samsas inte bara gatukonst med graffitimåleri, utan också skateboardkultur med gängtagging och måleri med rötter i Latinamerikanskt muralmåleri med pimpade bilar och luffargraffiti; enstaka solitärer som Keith Haring med graffitimästare som Phase II och filmskapare som Spike Jonze.
Franske Invader bryter upp mönstret mellan konstnärsbås och temautställning. Dennes mosaiker och kakelkompositioner med motiv ur det arkadspelet Space Invader återfinns utspridda över hela utställningen, alla i olika blå nyanser, för att visa solidaritet med Blu. Helt okommenterat dyker motivet upp i tidslinjen vid 1978, året då spelet först skapades – kanske för att säga att inte bara rummet utan också tiden ska invaderas.
En av utställningens stora förtjänster är att den som konstnärer i egen rätt lyfter fram några av de fotografer och filmare som dokumenterat de ofta flyktiga uttrycken. Martha Coopers och Henry Chalfants två rum, vägg i vägg, både renodlar och förrumsligar deras båda helt motsatta men komplementära strategier som 1984 kom till uttryck i tunnelbanegraffitins bibel – boken ”Subway Art”. Skulptören Henry Chalfants långsmala verksnära bilder presenterar hundratals målningar utklippta ur sina sammanhang och möjliga att studera som estetiska objekt. Martha Coopers antropologiska intresse placerar tvärtom graffitin mitt i stadens vardagsliv och lyfter fram utövarna som individer. Det är också spännande att utställningen grävt fram Gordon Matta Clarks serie av handkolorerade fotografier med tags från tidigt sjuttiotal, samt Martin Wongs samling av graffitimaterial som nu förvaltas av New Yorks stadsmuseum. Det tar inte lång tid innan man inser att detta är en mycket ambitiös utställning byggd på en diger research.
Det breda greppet känns samtidigt som utställningens svaghet. ”Art in the Streets” försöker detaljrikt täcka in drygt 40 års historia vilket tillsammans med de olika utgångspunkterna gör att urvalet delvis framstår som rätt godtyckligt och lite svajigt. Handlar Los Angeles framskjutna position om att lyfta det lokala eller är det en försök till omtolkning av gatukonstens rötter? Och är inslaget av skatekultur en ansats att bredda förståelsen av samtida konst eller ett sätt att kontextualisera gatukonstens visuella kultur? Helheten tycks mindre genomtänkt än delarna. Bredden har för övrigt också tydliga begränsningar – USA dominerar helt, trots att graffitin internationaliserades redan på åttiotalet och gatukonsten idag är en i stort sett global historia.
I en intervju i LA Weekly säger Deitch, angående just urvalet, att det inte är en utställning för ”graffitinörden”. Trots det framstår graffitimåleriet som den tradition med tydligast självidentitet. Men kanske är det denna ambition som gör att utställningen trots sin detaljrikedom saknar flera av de mest centrala konstnärskapen ur graffitimåleriet – ingen Seen, ingen Doze Green, ingen T-Kid. UGA (United Graffiti Artists) som började ställa ut sin konst inne i den vita kuben redan under tidigt 1970-tal lyfts fram på förtjänstfullt sätt – saknas gör däremot den alternativa och med UGA samtida gruppen NOGA (Nation of Graffiti Artists).
Fab 5 Freddy blev på 90-talet internationellt känd som programledare för YO! MTV Raps, men han var också en som tidigt förstod både den inominstitutionella konstens och graffitimåleriets språk, och hans roll som kontaktskapare mellan 80-talets gallerivärld på nedre Manhattan och graffitimålarna kan knappast överskattas. Men det är inte som konstnär som Fab 5 Freddy har förtjänat sin position – han är egentligen känd för en enda målning. På ”Art in the Streets” får han ett eget rum som han fyller med ett i sammanhanget rätt blekt måleri. Underligt när konstnärer som Daze, Coco 144 och Carlos ”Mare 139” Rodriguez samtidigt får tre, fyra decenniers kontinuerligt skapande reducerat till något eller några enstaka verk i de historiska sektionerna. Här känns det som att den curatoriella kompassen mer sökt kändisskap än konstnärlig tyngd.
Och ändå – detta är utan tvivel den mäktigaste och mest ambitiösa utställningen som gjorts om gatukonst, MoCA satt en helt ny standard. Exploatering eller erkännande? Tja, när jag ser allmänheten strömma dit under öppningsdagen så inser jag att utställningen snarare är svaret på en delvis annan fråga – som handlar om att göra samtidskonstmuseerna angelägna för fler och bredare skikt av samhället. Författaren William Poundstone konstaterar samma dag på sin blogg att den långa kön ”had noticeably more children, teens, Latins, and blacks than usual”. Sätta konstnärskap på kartan i all ära, frågan om vilka publikgrupper museerna engagerar är förstås också viktig.
Vad jag själv hoppas på är att framtiden tar sig an utställningens svåravgränsade material med samma höga ambitioner och energi men samtidigt vässade frågeställningar.
”Art in the Streets”, pågår på MoCA, Los Angeles, t.o.m. den 8 augusti. Därefter visas den på Brooklyn Museum, New York, våren 2012.
Jacob Kimvall (text och foto)
