Allt sedan surrealismens födelse på 1920-talet har dess karaktäristiska uttrycksformer fortsatt att fascinera publiken. Ett tecken på att det gäller ända in i våra dagar är inte minst den stora trängseln framför Salvador Dalís ”Den store onanisten” (1929) på Centro de arte Reina Sofías i Madrid. Turligt nog behöver man inte sätta sig på planet till Spanien för att få sig en dos av denna djupdykning i det undermedvetna begärets irrationella virrvarr. Det räcker med att åka till Arken några mil söder om Köpenhamn där ”Begärets triumf” just nu pågår för fullt.
I en utställning där dansk och internationell surrealism visas sida vid sida blir en jämförelse mellan de två strömningarna oundviklig. Den som är konspiratoriskt lagd börjar kanske fundera över om de danska surrealisterna bara är en förevändning för att visa det parisiska avantgardet. Inte för att det egentligen spelar så stor roll – den ena behöver ju, som bekant, inte utesluta den andra. Men då de internationella surrealisterna är så starkt närvarande i publikens medvetande ligger det ändå nära till hands att se de mindre kända danska surrealisterna som bleka kopior. För vad är egentligen en Wilhelm Freddie mot en Salvador Dalí? Eller en Vilhelm Bjerke Petersen mot en Max Ernst?
Svaret är inte så entydigt som man kan tro. I Wilhelm Freddies ”Glädjens triumfer och gåtor”(1935) är influensen från Dalís målningar ytterst påtaglig utan att den lever upp till samma stringens i uttrycket. Även en liknelse mellan Freddies skandalomsusade skulptur ”Sex-paralysappeal“ (1936) – ett inramat kvinnohuvud med ett manligt könsorgan målat på ena kinden och en snara om halsen – och Dalís ”Retrospektiv kvinnobyst”(1933) eller hummertelefon ”Kannibalens nostalgi” (1932) kan, trots verkens uppenbara olikheter, göras. Fast i detta fall känns Freddies skulptur klart intressantare. Vilhelm Bjerke Petersens collage från 1934, där ett par utklippta kvinnliga ben och ett manligt huvud sammanfogas av en flygplanspropeller som en gemensam kropp, ger Max Ernst och Jean Arps ”Fatagaga”(1920), och kanske till och med ett collage av Magritte från 1927, en jämn match. Den stil som Max Ernst utvecklade under exilen i USA och som på utställningen representeras av ”Den fascinerande cypressen” (1940) är det dock få som kan bräcka.
En av utställningens förtjänster är att de danska surrealisterna inte ses som en isolerad ö utan belyses i förhållande till deras internationella kollegor. Surrealismens definitiva ”intåg” i Danmark var när utställningen ”kubisme-surrealisme” visades i Köpenhamn 1935 där även svenska surrealister (läs medlemmar av Halmstadgruppen) deltog. Trots att det var tio år efter den första surrealistutställningen i Paris var de danska surrealisterna i princip influerade av samma idéer och experimenterade med samma sorts tekniker. Även om danskarna i Sigurd Naesgaard hade sin egen psykoanalytiker var Sigmunds Freuds ”Drömtydning” från 1899 något av en bibel även för dem.
Surrealisternas bokstavliga psykoanalytiska tolkningar är det väl få konstnärer som, annat än på ploj, ägnar sig åt i dag. På liknande vis går surrealisternas kvinnosyn i jämförelse med dagens inte av för hackor. Då kvinnan ansågs stå närmare de undermedvetna irrationella krafter som de manliga surrealisterna ville nå var det på ett sätt en positiv kvinnosyn. Men att hon var objekt för den manliga konstnärens begär, se exempelvis Dalís förhållande till Gala, råder det knappast någon tvekan om. Det är ett stereotypt synsätt som man kan skönja inom konsten än i dag. Skillnaden är att det nu finns en parallell tendens där många kvinnliga konstnärer som en motkraft själva går i närkamp med dylika stereotypa föreställningar. Surrealisternas självutlämnande av det mest privata och personliga är en annan tendens man med besked kan se inom dagens konst, något som är på både gott och ont.
Utställningens styrka ligger främst på det visuella planet. Men någonstans kan jag inte låta bli att undra om surrealisterna trots allt inte lyckades sätta fingret på några av det mänskliga psykets undermedvetna hemligheter. Själv drömde jag livliga drömmar natten efter besöket. Vad mer än så kan man egentligen begära? Det skulle i så fall vara att en liknande satsning görs i Sverige. Varför inte med ett uttalat feministiskt perspektiv?
Bilder (uppifrån och ned): Wilhelm Freddie, Salvador Dalí
Adress: Skovvej 100, Ishøj
2008-11-19 Lena Karlsson (text), Arken (foto)
