Hur möter man som betraktare och skribent en serie oljemålningar på dukpannå, några till synes abstrakta verk utan titlar? Bestående av fyrsidiga fält i en kulör- och valörskala som liknar hud, persika, hallonsaft, solkatt.
Med öppenhet och nyfikenhet? Med en lust att formulera några ord kring det man ser och upplever? Med viljan att finna benämningar och sammanhang som både kan bära det svävande och det exakta?
Under pandemin möttes konstnären och författaren John Sundkvist författaren och konstkritikern Peter Cornell på en bänk i en park i Stockholm. Där, i en tid då kulturlivet tvingades att uppfinna nya former för livgivande möten, skedde en utväxling: en målning lånades ut för att sedan returneras med ett välformulerat poetiskt textstycke. Sammanlagt fjorton bild- och textverk färdades mellan de tu och dessa finns nu samlade i en vacker liten volym formgiven av eminente Johan Melbi under rubriken apeira.
Cornell funderar själv, i ett slags förord, kring bildkonstens ordlöshet. Vad händer om man tar sig friheten att på en subliminal nivå associera fritt kring några konstverk och därmed frångå de mest basala beskrivningarna som form, färg och komposition?
Cornell finner ett ord – tropismer – hämtat från den franska författaren Nathalie Sarraute, som pekar mot svärmar av flyktiga psykologiska förnimmelser som uppstår i mötet med, i detta fall, en serie konstverk – för övrigt inte helt olikt psykoanalytikerns svävande uppmärksamhet inför analysandens tal.
På varje uppslag får vi ta del av mötet mellan Sundkvists målningar och Cornells associationer. En form kan bli en mor, en far, en son. En form kan bli rymd, mark, arkitektur. Flera former tillsammans kan bli språk och sammanhang. Vi färdas genom tid, ljus och plats.
Cornell, denna ypperliga stilist, rör sig känsligt i Sundkvists lika känsliga målningar. Ömsom rörande och naket, ömsom lärt med citat och referenser. Just så uppstår en dynamik mellan det nära och det universella. Just så öppnas målningarna för det som går att benämna och för det som är onämnbart.
Så här kan det låta:
En kubistisk form vilar vid gränsen i skydd av ett hörn. Två mörkt ockra fält; skuggor av minnen.
Det är ensamhetens yttersta udde. En rymd fri från löfte. Att vara framme – men inte framme.
Det finns naturligtvis en risk med detta projekt, som självklart både Sundkvist och Cornell varit ytterst medvetna om. Att nedtecknade associationer riskerar att låsa målningarna: de kan skapa ett ordraster som kan bli svårt att ta sig igenom. Men i samma projekt skapas också en möjlighet – ett slags frigörelse. Att man som läsare och betraktare blir inspirerad att på djupet finna egna ord och sammanhang i mötet med konsten så som det endast är möjligt om man ger sig tid och hän – om man tar uppdraget att se, uppleva, associera och formulera på blodigt allvar.
Poeten Nelly Sachs citeras:
Aftonen kom, mjukt klädd i avskedsrosa.
Och kring ditt rum stod evighetens land.
De orden kommer svävande från en annan tid och landar likt en nattfjäril i John Sundkvists och Peter Cornells lågmälda och vibrerande hyllning till ordet och konsten. Det är ett beundransvärt samarbete, nästan otidsenligt i sitt stilla allvar och i sin precision. Lyssna till dess ton.
Maria Hall
Maria Hall är konstnär, konsthistoriker och skribent. Hon recenserar boken eftersom John Sundkvist och Peter Cornell båda är medarbetare på Konsten.net
”aperia”, John Sundkvist och Peter Cornell (eget förlag). Form: Johan Melbi
