Surfacing Earth. Vad betyder dessa två ord? Att nå jordens yta? Att föra upp jorden till ytan? Att vidröra dess yta?
Orden är titeln på en internationell samlingsutställning som visades på Röda Sten Konsthall i Göteborg under sommaren. Utställningen är den andra i en serie av tre på temat antropocen, den nuvarande geologiska epoken, under vilken människan har haft en så oåterkallelig påverkan på planeten att hon utgör en geologisk kraft. När människan hålls ansvarig för massutrotningen av arter, uppvärmningen av atmosfären och nedsmutsningen av världshaven hamnar begreppet mänsklig i fokus.
Vilka bär ansvaret, eftersom beteckningen antroposcen tycks innefatta hela mänskligheten? Hur kan vi radikalt utmana människocentrerade perspektiv? Hur kan vi lära oss att lyssna på andra subjekt än de mänskliga?
Verken i utställningen belyser några av dessa frågor. Paulo Tavares och Ursula Biemann visar sitt samarbetsprojekt Forest Law (2014, ovan), där Sarayakubefolkningen i Amazonasområdet i Ecuador förklarar varför deras omgivande miljö, regnskogen, borde ha egna juridiska rättigheter. Videon utgör ett lika poetiskt som konkret exempel på hur begreppet antropocen ifrågasätter den gängse synen på medvetande och subjektivitet som något exklusivt mänskligt.
En ytterligare konstnär i Surfacing Earth som avtäcker icke-mänskligt liv i jordisk materia är Marie Kølbæk Iversen. I installationen Slide (2014) på översta våningen i Röda Sten Konsthall låter hon ljuset från en projektor gå genom ett svart opalmineral, som i sin tur projicerar en bild från golv till tak av något som mest av allt liknar en planet, i synnerhet Jupiter. Jupiter består till största delen av flytande och gasformig materia och saknar därför en skarpt avgränsad fast yta. Ytan behärskas av kraftfulla stormar, vilket får olikfärgade band att framträda och röra sig i atmosfären.
På ett liknande sätt är opalen som Iversen använder ett amorft mineral i ständig förändring, eftersom det saknar kristallstruktur. Denna egenskap utmanar vår uppfattning om stenar som helt och hållet död och livlös materia. På väggen möter oss istället en bild i rörelse, men det handlar om en rörelse som sker bortom vår mänskliga sinneserfarenhet och tidshorisont, under en geologisk tid som omfattar miljoner år. Detta är också ett problem i antropocen.
Eftersom förändringen av planeten inte märks i vardagen – det rör sig om processer med tids- och rumsperspektiv som överskrider mänsklig livslängd och uppfattningsförmåga – står vi inför fenomen som till stor del är osynliga för oss. Därför är fantasin ett oumbärligt verktyg för att förstå dem. I Slide möter vi en suddig bild utan avgränsad yta och kontur; endast vår fantasi kan följa dess rörelser. Ytan täcks av små prickar som för tankarna till planeten Jupiters många månar.
Verket ses i ljuset av ett annat videoarbete av Iversen, Io/I (2015), som visades på NLHspace i Köpenhamn (t.v.). Där avbildar hon i en 3D-animation månen Io, som upptäcktes av Galileo Galilei. Även Io är en himlakropp i snabb förändring. Den vulkaniska ytan förändras ständigt, eftersom den deformeras av den jättelika planetens gravitationskraft. Här anar vi centrala intresseområden i hennes arbete: materia, tid, geologi, astronomi och transformation.
Med det förstorade mineralets hjälp kan vi lära oss att förstå förändringar med en utsträckning i tiden, vilka annars är svåra att föreställa sig. För Sarayakufolket i Forest Law är det självklart att betrakta jorden som en organism som lever och andas. På samma sätt ger oss Marie Kølbæk Iversen nya perspektiv på begrepp som liv och förändring.
I ett lexikon definieras levande som ’existerande (i motsats till död eller livlös)’, ’i rörelse’, ’aktiv’ och ’livlig, livfull’. Definitionen skulle lika gärna kunna gälla opalen; dess rörelse och liv råkar bara vara osynligt för människan. I denna bemärkelse kan vi tala om att vi konfronteras med idén om icke-mänsklig levande materia, ett perspektiv som i hög grad har saknats, och som kunde ha förhindrat den ekologiska kris som vi nu befinner oss i. Statsvetaren Jane Bennett skriver om fenomenet i Vibrant Matter: A Political Ecology of Things (2010):
”Föreställningen om död eller helt och hållet instrumentaliserad materia föder mänsklig hybris och fantasier om erövring och konsumtion som förstör jorden. Den hindrar oss från att lägga märke till (se, höra, känna lukten av, smaka, känna) ett vidare spektrum av icke-mänskliga krafter, som är i rörelse runt och inom mänskliga kroppar.”
Surfacing Earth kan betyda att höja jorden över den mänskliga tids- och rumsuppfattningens yta, bortom det direkt synliga, och att skapa en uppmärksamhet för fantasin där en antropocensk medvetenhet blir möjlig. Den vidgar vår föreställning om vad liv är och utmanar idén om människans särställning.
Elena Lundqvist Ortiz, konstvetare och curator. Verksam vid TYS Exhibition Space i Köpenhamn
Översättning från engelska: Carl-Johan Lind
Foto: Röda Sten, Röda Sten 1, Göteborg. Utställningsperiod 11 juni -4 september 2016
