Projektioner, dubbelprojektioner. Både linjära och ickelinjära narrativ. En röst som kommer från ena sidan av rummet. Animationer i grafit, teckningar under glas. Ljusreflexer i glas, projektioner som speglas i glas. Rytmiskt klotter. Ett vykort skrivet av konstnären till henne själv.
Det är nog inte konstigt att jag inte riktigt vet hur jag ska påbörja min beskrivning av vad jag upplever i Anna Perssons utställning. Det obestämbara är svårare att beskriva än det otvetydiga. För att parafrasera Herakleitos kända citat: Man kan inte stiga ned två gånger i samma medvetandeström.
Jag placerar mig mitt i det mörka rummet istället för på en av de små fåtöljer som står invid dörren. Det är för att höra vad mansrösten säger, men ljudet förblir svårlyssnat och orden inte så viktiga. Men det är ändå en utmärkt plats att se utställningen ifrån.
Tre videofilmer projiceras på tre olika väggar. En extrem närbild av ett öga drar in mig i en av dem. Ögats iris täcks av en hinna på vilken bilder, ett slags klotter tecknas fram. Hinnan (och teckningen) försvinner och blicken klarnar. Närbilden skiftar till en vit skjortas bröstficka och två blyertspennor rycks upp av en hand, varpå mannen i filmen börjar dirigera med pennorna framför ett flöde av tecken.
Klotter blir till cirklar, pilar och streck tätnar successivt tills ytan är nästintill svart. Det suddas och den ständigt pågående teckningen spelas sömlöst bakåt och framåt. De abstrakta och myllrande fragmenten får form, blir till skogar och städer bara för att lösas upp igen. Streck dras mellan prickar, mönster uppstår och faller isär. Allt är svart på vitt utom mannen som dirigerar.
I filmen på väggen intill står två män i vita skjortor, den ene till synes gammal och den andre ung. De befinner sig i den nedre delen av filmrutan och har ryggarna vända mot betraktarna. De smeker väggen framför sig, oupphörligt och rätt energiskt utan annan kontakt med varandra än via de teckningar som rör sig i resten av bildrutan. Det skulle kunna se ut som om de manar fram bilderna med händerna men det svarta grafitklottret tycks samtidigt skifta och förändras ganska oberoende av männen.
Utställningens titel ”Rewriting memory and different rooms” antyder ett minnesarbete. Den äldre mannen dirigerar sin minnessymfoni. Bekanta element flätas samman med främmande. Arbetet med de animerade teckningarna – dirigerandet och frammanandet kanske är ett försök att ta kontroll över den form som riskerar att hamna utanför tiden: där glömska och förlust råder. Som ett försök att upptäcka allt på nytt, för första gången.
I den tredje filmen återkommer klotteranimeringarna men nu projicerade på en ung pojkes rörliga porträtt. Han står till höger i bild och det kan tänkas att det funnits plats vid sidan av honom för den äldre mannen. Animationen tecknas i pojkens ansikte och hår, färgsatta lampor lyser punktvis. Här finns ingen separation mellan den filmade skådespelaren och animationen, ett slags absolut nu inträder som kanske är förbehållet den unge. Hos vilken det förflutna och framtiden ännu rör sig helt nära varandra i tiden.
Ibland vill jag stoppa filmen och paradoxalt nog låta de ömma rörelser som finns i teckningarna stå stilla. Det finns i det jag kallar för klotter en sårbarhet som jag tror är där även när bilderna inte rör sig. Jag vänder mig till teckningarna som ligger stilla och inglasade strax ovanför golvet, utspridda i rummet. En av dessa stora glasskivor är starkt belyst med hjälp av läslampor. Jag går dit först eftersom om jag väntar mig något av vikt, en utgångspunkt som bör belysas men istället bländar ljusreflexerna ögat och lampskärmarna stör sikten. Konstnären kanske ber mig att inte falla för det uppenbara. Att låta bli att försöka skapa ordning, hålla mig öppen i alla riktningar samtidigt.
Teckningarna som ligger under glas blir till nedslag, utan inre ordning. De berättar på ett annat vis än filmerna, rör sig obehindrat mellan det figurativa och det abstrakta utan att skilja sig särskilt mycket åt. Här återkommer de svarta prickar som känns igen från filmerna och även strecken som kopplar ihop dem. Connect the dots , tänker jag och känner mig som ett tunt streck mellan konstnärens olika verk.
Jag hade föredragit färre teckningar – som koncentrerade och infångade minnesfragment hade bara ett fåtal teckningar skapat större laddning i mötet med filmerna. Låtit frånvaro och förlust av minnen framträda i form av just frånvaro och förlust. Tematiken hade manifesterats genom att låta betraktaren hamna i ett (större) mellanrum.
Konstnären undersöker minnet och drömmen, i sin praktik tycks hon arbeta med att släppa fram det undermedvetna och tvinna ihop verkligheten med den inre verklighet vi inte så enkelt kommer åt. Hon undersöker mellanrummet, inte bara det till hälften vakna, till hälften drömda utrymme som finns inom oss, utan också de som finns mellan oss.
I entrén visas en film i tre akter på tre olika skärmar. Här finns en ballerina i tutu, tåspetsskor och håret hårt åtdraget i en knut på huvudskulten. De klassiska och kontrollerade rörelser vi förväntar oss uteblir, ballerinan rör sig ryckigt, bortom det invanda. I de olika akterna gestaltas ballerinan när hon betraktar sig själv, undersöker och följer sina egna rörelser. Hon tycks försöka få till stånd ett möte med sig själv. Det är lustigt och mycket vackert.
John Berger pekar i ”Ways of Seeing” på en splittring, där varje kvinna är uppdelad i betraktare (eller övervakare) och den betraktade (eller övervakade) inom henne. I videoverket ”TIC TAC 0,2” uppstår splittringar där den betraktande dras in en rad projektioner. I ballerinans försök att se sig själv med egna ögon blir också jag som besökare varse mitt eget betraktandes förväntningar och villkor. Balettflickans lek sprider sig in i mig och stannar kvar.
I utställningsrummet ligger ett vykort på ett bord, skrivet till konstnären från konstnären själv. Från Anna till Anna Persson, med en påminnelse om att hon ånyo sett något nytt i sin utställning. Att värna mellanrummet är ett sätt att läka splittringen. När glappet bejakas kan konfliktytorna mellan motsatser rämna.
Emma Warg
Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Pågår 23 september – 25 november 2023
