Formgivaren och konstnären Anna-Lisa Thomson (1905-1952) kände villkoren i sin bransch, och upplät sin kvarlåtenskap till en fond med uppdraget att uppmärksamma kvinnliga konstnärer på väg ut i yrket. Stipendiet kan inte sökas, utan juryn nosar upp sina mottagare på slut- och elevutställningar på landets fem konsthögskolor. Stipendiet består av 60 000 kronor och deltagande i en stipendiatutställning.
De senaste åren har stipendiet hittat värdiga mottagare och dessutom renderat riktigt hyggliga utställningar, vilket inte är någon självklarhet då det handlar om en stipendiatutställning, som lätt blir mer redovisande än gestaltande.
Årets fem stipendiater uppmärksammas samtliga för verk som i hög utsträckning arbetar med och tar rummen i besittning. Det blir en påträngande och tajt helhet.
Samaneh Rayhanis stora på en gång undanglidande och mycket explicita skulpturgrupp ”Venus” är briljant placerad precis där betraktaren stiger in i salen, vilket gör interaktionen med verket fysisk och nära (överst). De köttiga objekten i glasfiber har en offensiv och kompromisslös underton som gör dem mycket påtagliga att möta. De påminner inte så lite om en Jeanette Winterson-roman, och det är förstås en komplimang i den högre skolan.
Petra Hultmans ”Arbete i hemmet” består av 156 loopade sekvenser från ”Husmors filmer”, en serie statliga infomercials producerade 1951-76 (tv). Mängden information som rinner ut ur verkets 156 parallella projektioner är överväldigande och det är svårt att tänka sig en mer effektiv illustration av det som brukar kallas osynligt arbete när jämställdhet diskuteras. Jag såg verket på Mejans slututställning i våras, och det är alltid intressant att återse verk. Då tronade det på en vägg mitt i ett väldigt rum. På Konstmuseet upptar det ett tätt hörn i en betydligt mindre sal, vilket gör det lite lättare att ta in som en enhet.
Också Theresa Traoré Dahlbergs ”Koppar och bomull” visades på samma utställning (ovan th). Och här är skillnaden ännu större. Verket, bestående av stansade kopparplåtar från tillverkningsindustrin och enkelt bomullsgarn, hängde också tidigare från tak till golv, men var betydligt högre , smalare och inte fullt lika sakralt. Här blir det nästan en postindustriell ikon som mediterar över den globala kapitalismens följder. Mycket snyggt, dessutom.
Snyggt blir också mötet mellan Kyung-Jin Chos klockspelsaktiga ”Swing Jam”, där en mekanisk arm till dova klanger rör sig mellan en grupp urnor, och Melanie Wiksells lågmälda skulpturer av järn, hö och skumgummi (th). Med olika utgångspunkter griper bägge verken en tematik som handlar om riter och förgängelse. Den glesa hängningen verkar också till verkens fördel och låter dem breda ut sig med var sitt olikartat men samstämmigt minimalistiskt anslag.
Sebastian Johans
Foto: Respektive konstnär, Uppsala konstmuseum, Uppsala slott, Uppsala. Utställningen pågår 2 december 2017 – 14 januari 2018
