Räkfrossa mot stillastående stoder. Absurda berättelser mot rumsliga antydningar. Färgstark textil mot kritvit gips. Maja Fredin och Anna Andersson, årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiater, kommer till konsten från rakt motsatt håll. Kanske är det just därför som mötet mellan dem fungerar så bra. De har delat upp konsthallen mellan sig och visar varsin utställning där deras verk förstärker varandras olikheter. Konstnärerna laddar rummen med helt skilda energier, men är båda mycket egensinniga och tekniskt drivna.
Om Fredin vid första anblicken framstår som maximalist och Andersson är mer av en minimalist, så förändras det intrycket när jag vandrar mellan utställningarna. Då inser jag att de också, vid sidan av deras individuella uttryck, förenas genom tematisk renodling och materialkänsla.
I den stora inre salen visar Anna Andersson en tystlåten och närmast sublim installation. Större och mindre enkla former i trä, tyg och MDF, några översköljda av gips. Besläktade kroppar, positionerade i en frusen rörelse. Skulpturerna agerar med en självklar närvaro, och smälter delvis in i de omgivande väggarna. Det jämna skugglösa ljuset härinne äter formerna, avstånden och olikheterna mellan objekten och rummet i sig upplöses.
En skulptur ser ut som ett L, en annan heter ”Hyphen” (bindestreck). Jag avläser hur titlar och former söker beröringspunkter mellan sig och omständigheterna i rummet, och tänker på skulptören Robert Morris neutrala objekt, som han även använde i performance. Samtidigt som gipsen som en gång runnit längs med sidorna starkt påminner om något som utspelas i Cy Twomblys vita skulpturvärld. Har även Andersson skapat en sorts minnesmonument?
Jag imponeras av hur avspänt hon förlitar sig på och låter materialen tala. Minimalismen jag antydde är som bortblåst och i stället utvecklar sig verken i ett spektrum av vita och grå toner.
I Maja Fredins barockliknande tablåer finns ett annat slags detaljrikedom. Bord dukade till fest där räkor tronar, sydda av egeninfärgat tyg och med pärlbroderade romklasar. Bredvid står ”Apokalypsens fyra flamingos”, som Fredin kallar de stora fåglarna – uppställda som vaktposter mot andra frossare av havets frukter. På bordet intill har ett par måsar fastnat i fläktens omloppsbana, och duken är illusoriskt nedsolkat av fågelskit.
Titeln ”Frutti di merda” är typisk för Fredins humoristiska ordvrängningar och närmast mytologiska berättande, som blandar religiöst språkbruk med populärkulturens estetik. Det är på ett plan hejdlöst, på ett annat städat och åskådligt. Scenografier där undergången närmar sig med ett gapskratt. Men skrattet fastnar lite i halsen inför hennes tafatta och sorgliga imitation av en Elvis-imitatör. På en video, och vid några tillfällen under utställningen live, framför Fredin sin Elvis-karaoke med vickande höfter och svingande armar. ”Make the world go away” sjunger hon, som i en bön om nåd och försoning.
Fast framför en serie kortfilmer som visas på en tjockteve i ett rum med diskobelysning, är det så gott som omöjligt att undkomma. Här snurrar världen för fort, frosseriet kommer för nära. Snabba klipp mellan svettiga bodybuilders, kräftor som kokas levande och flinka räkskalande fingrar. Fredins ärende förtätas av plastig Las Vegas-doftande musik och det flimrande ljuset. Jag bevittnar ett nöjesfält på randen, med ryggen vänd bort från den annalkande katastrofen.
Magnus Bons
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 6 december 2023 – 21 januari 2024
