Ann-Sofi Sidén spelade i band på 80-talet. Under en period spelade vi i samma band. Hon spelade saxofon och jag trummor. Redan då var hon mycket energisk. Hon skrev många texter och pratade mycket på scenen mellan låtarna. Jag har kvar några liveinspelningar från konserter. Vi hade en arg låt om taskiga vakter och man kan höra Ann-Sofi i ett mellansnack säga om SL:s övernitiska ordningsvakter ”De ser oss överallt, de tittar på oss i sina övervakningskameror, du där nere – släck cigaretten, så skriker dom åt oss i högtalarna”! Med tanke på hur ofta Ann-Sofi använt övervakningskameror i sina konstverk blir detta så här i efterhand lite extra intressant. Minns dessutom fortfarande några rader på en av hennes texter till en låt vi ofta spelade – ”Uppgivna sanningars enfald går som önskning över naken asfalt..” Hennes texter var alltid fulla av ord och uttrycksfulla.
Idag är hon framgångsrik som konstnär och relativt nybliven professor på Konsthögskolan. Hon verkar ha blivit en stark kvinnlig förebild för en yngre generation. Anledningarna kan vara många. Hon skönmålar inte och blir aldrig dekorativ eller insmickrande. Hon tar upp brännande ämnen och utgår ofta från något som verkligen har hänt, vilket har en dragningskraft i sig. Hon ger sig i kast med omfattande och komplexa projekt och verkar till synes fri från hämmande och självdestruktiva rädslor.
Du ger ett intryck av att inte vara rädd för något. Stämmer den bilden?
– Jag kan inte säga om det stämmer eller inte men jag tycker att jag har tagit de möjligheter jag fått om det är att inte vara rädd. men klart att jag ängslas det är ju i den ängslan verken föds. Men jag har också låtit saker utvecklas i sin takt. ”Queen of Mud” har kommit tillbaka i olika omgångar och då har jag inte varit rädd för att ta upp tråden igen när det har känts intressant. Kommer att tänka på att min devis som 13-åring var ”man kan inte mer än dö”. Jag tänkte så vid tillfällen när jag var rädd. Till exempel när vi pallade äpplen.
Dina verk är väldigt öppna. Du visar upp en situation och överlämnar åt åskådaren att hitta en egen relation till detta. Vill du provocera eller ifrågasätta ett slags förnöjsamhet?
– När jag började studera måleri var jag nästan besatt av Fassbinders filmer. Hans filmer handlar ju mycket om rädsla. Fassbinder vill slå hål på saker. Vet inte om han är arbetarklass men han slår från ett underifrånperspektiv. Han vill slå sönder det konforma borgliga och förljugna och vill föra in alla dessa märkliga karaktärer i miljön som för att säga att de här också måste få finnas. Alla tvingas vi väl ljuga lite för att få ihop livet, men åtminstone i sin konst kan man försöka vara ärlig. Även Marie-Louise Ekman gjorde tidigt intryck på mig med sina filmer där hon vänder upp och ner på begrepp och relationer i en slags absurdism. Die Neue Wilden, de vilda målande tyskarna var också viktiga för mig när jag började med konst, för att de var så hämningslösa och kompromisslösa i sitt uttryck.
Jag upplever det lite som en paradox att du verkar så orädd men beskriver så mycket rädsla i dina arbeten. Något som de karaktärer du har arbetat med verkar ha gemensamt är att rädslan är ständigt närvarande i deras liv. Din figur ”Queen of Mud” (QM) smyger omkring på nätterna som om hon vore rädd att bli upptäckt och hon ser rädd ut. Är hon det?
– Jag ser henne som en superhjälte utan mänskliga känslor men inte alls vacker. Jag ville att hon skulle vara motsatsen till en Barbiedocka, lerig och ful. Hon har spelat många olika roller. Inte alltid varit blyg och rädd. På konstmässan dök hon upp som en joker. Jag ville göra något oväntat men det kändes mest som att jag gjorde något som konstvärlden hade förväntat sig skulle hända, att en joker skulle dyka upp. Det var svårt att hantera. Folk började hjälpa till att smeta på lera och blev väldigt närgångna. Och när någon fäste ett visitkort på mig blev jag plötsligt till ett objekt, det var svårt att hantera. Att galleristen inte gav mig det i handen utan fäste det på mig som om jag vore en sak, det gav mig en föraning om av vad konstvärlden egentligen var, en kommersiell marknad. I min värld ville jag att QM skulle komma dit som ett lite klumpigt väsen, hennes uppdrag den gången var att samla konst hållbar nog att ta med sej ut i rymden, men till slut blev hon bara en sak bland alla de andra sakerna. Besöket blev till nyttig empirisk erfarenhet för en ung konstnär.
Psykiatrikern Alice E Fabians NY townhouse är utgångspunkten för en rumslig installation som bär titeln: ”It’s by Confining One’s Neighbor that One is Convinced of One’s Own Sanity” (1995) Psykiatrikern är övertygad om att någon avlyssnar och bevakar henne och kämpar emot genom att ständigt vara vaksam på detta. Din tolkning av hennes liv förmedlar en rädsla till mig som betraktare, en paranoia. På ett sätt är det ju bara en skulptur men den laddas av hennes psykotiska tillstånd och blir en ”psykologisk skulptur”. Varför ville du arbeta med denna karaktär?
– Jag försökte leva mig in hur hon hade tänkt och känt, till exempel hur det var att ensam i ett hus som håller på att falla samman, ligga under filten, och tro att man känner elektriska stötar när det egentligen bara är värmen från en elektrisk filt, ta polaroidbilder på människor som går förbi på gatan, mikrofilma sin egen dagbok, notera var eventuella avlyssningsstationer finns på väggarna etc. Hon är inne i ett psykotiskt tillstånd, speglar något som alla människor emellanåt upplever, att känna sig trängda. Hennes psykotiska tillstånd gör det bara tydligare. Det är också något djuriskt i att vara på sin vakt, att stänga av alla andra uttryck och gå in helt i en specifik känsla. Det var en utmaning att närma sig detta i en rumsinstallation.
I ”Warte Mal!” skräms kvinnor till att underkasta sig och leva ett förnedrande liv som de inte vågar ta sig ur. Här verkar rädslan ständigt närvarande.
– Alla kvinnorna jag träffade där var inte rädda, en del ville stanna kvar och kände att de kunde kontrollera tillvaron. De förträngde kanske rädslan. Man måste förstå och se att förtrycket där hade sitt ursprung i att ett helt politiskt system hade kollapsat. En slags fördröjd efterkrigstid. Följden av ett kaotiskt tillstånd som gjorde detta blev möjligt. Från början såg jag det ganska svart och vitt, vilka som var utnyttjade och vilka som utnyttjade. Och visst fick jag det bekräftat för det mesta. Men mot slutet blev det mer gråskaligt. Ett samhälle som inte har några tillgångar ser plötsligt både döttrar och fruar som inkomstkällor. Även drog- och spelmarknaden blommade upp organiserad av avsatta kommunister av olika rang och yrke. En snubbe som gav ut en tidning liknande amerikanska Hustler berättade att kommunismen förbjöd porr och att efter murens fall exploderade porrindustrin. I ”Warte Mal!” beskrivs en verklig värld som man egentligen inte så gärna ger sig in i men när man väl kommit in där kan det vara svårt att lämna den. Därför finns det återfallsbrottslingar tror jag. Konstnärsrollen är ju att vara ett vittne. Ibland förmår man inte hålla kvar den rollen utan tangerar till att bli voyeur. Detta är ett dilemma vad man än gör, det är inte så att jag vill återskapa verkligheten eller berätta hur jag uppfattar den, jag vill att den ska berätta sig själv även om jag styr processen. Det handlar om formella beslut i olika stadier som sedan hjälper innehållet att öppna sej och slutligen ”hitta hem”.
I ”Who Told The Chambermaid?”1998, kontrollerar en hotellstäderska tvångsmässigt omgivningen som av rädsla för att missa något. Är det så?
– Jag vill istället prata om den absoluta föregångaren ”Prop for worldpicture II”, 1996. När jag gjorde det var det redan väldigt vanligt i New York att använda övervakningskameror i butiker och på andra offentliga platser. Jag såg övervakningskameran som ett verktyg. Verkligheten filmar sig själv utan att någon mänsklig hand lägger sig i och dekorerar. Min lilla koreanska närbutik i Harlem hade monterat upp en kamera i taket och en TV- monitor i en äppellåda som även innehöll staplade toapappersrullar. I mina ögon helt fantastiskt. Jag bytte till mig till affärens hela arrangemang inklusive monitor, deras var ju gammal och sliten men jag ville ha just den. Fick också gamla band från deras övervakning. Förvånades och gladdes av att han gav bort detta utan de filmades medgivande. På VHS-bandet ser man hur affären öppnar, vilka kunder som kommer och går, de svarta, och asiaterna, jamaicanerna och några få vita kaukasier som höll till där. Det är som en socialantropologisk studie. Det bästa är när ägaren stänger butiken, plockar in all frukt från gatan släcker ner, drar för jalusigrinden, låser och går ut, då kamera och monitorn är ensam kvar i affären och övervakar. Som betraktare till det filmade materialet blir man alltså lämnad ensam kvar på insidan. Som konstnär måste man avgränsa och välja ur det som dyker upp. Ibland stöter man på något som fascinerar en otroligt. Har tänkt en del på Warhol och hans bruk av tidningsbilder av kända människor, hur han återanvänder världens egen reduktion som sin metod att välja och välja bort.
Varför dras du till speciella och utsatta karaktärer?
– De människor som står ut, som är annorlunda eller lite mer än alla andra, kan hamna på sidan om men berättar ofta mycket om oss människor som helhet. De gör oss tydliga. De speglar oss andra och vår kultur. När en lerig varelse som QM rörde sig i samhället blev vår civilisation liksom tydlig, kommer i en ny dager.
Handlar det om att återupprätta någon/något?
– Kanske det, det handlar om att polarisera världen, att ställa in fokus någonstans, vilket kanske kan leda till en fördjupning och därmed kanske återupprättelse.
Kvinnan i ”Vid sidan om” 2007 befinner sig i en situation som nog ingen skulle vilja vara i. Hon lämnar bort sitt barn. Vad är hon rädd ska hända om hon behåller det?
– Det finns inte ett entydigt svar i filmen. I vissa fall jobbar jag väldigt narrativt. Men i ”Vid sidan om” är det mer en strutur som faktiskt delar upp det narrativa. Där finns till exempel ingen dialog alls i den. Verket skall komma till dig om du går in i det. Det kan finnas flera olika orsaker till att kvinnan väljer bort barnet, jag har ju en del research bakom mig. En del prostituerade får mer betalt av män som gillar sex med gravida så de tjejerna vill bara ha graviditeten som inkomstkälla, men inte barnet. Andra kanske har börjat studera och upptäcker graviditeten för sent, eller eller mammor som inte klarar försörjningsbördan av yttrligare ett barn. Enligt tysk lag har kvinnorna två månader på sig att få tillbaka barnet ifall de skulle ångra sig, denna tidsfrist har nog med post partum-syndromet att göra.
Jag vet att du tvekade inför att sätta igång med det här projektet. Du var gravid när idén kom till dig – utmanade du dina egna moderskänslor? Vad var det som fick dig att slutligen sätta igång?
– Jag kände mig ”guilty by association”. Första gången trodde jag inte mina ögon och vågade inte ens läsa på luckan av rädsla för att någon skulle se mig. Min tvekan att göra ”konst” av denna upptäckt berodde på att det handlade om barn och att jag just skulle få barn, Ville undvika att hamna i en kvinnlig klyscha och göra konst om barnafödande. Även om jag är en stor fan av Mary Kellys Post Partum documents. Min utgångspunkt blev fascination av luckan; dualiteten, två sidor av världen. Att det fanns en sida framför luckan – möjligheten att göra det här valet – och en annan bakom, sjukhuset och det som händer efter att valet är gjort.
Möjligheten att lämna barnet är så långt ifrån att verkligen ha lämnat det menar du?
– Ja. Det är framförallt en moralisk dualitet där egentligen inget val är bättre än det andra. Under förutsättning att utgången för barnet är god. Men själva symboliska innebörden och fler aspekter av dubbelheten dök upp under arbetets gång; framförallt frågan om identitet och tillhörighet. Under min paneldiskussion med Sara Ahrrenius på Bonnier Konsthall undrade en ung man om verket handlade specifikt om att före detta Östtyskland har så dålig ekonomi att de inte kan ta hand om sina barn ens. Ja, muren har fallit och öst och väst håller på att förenas. Men i den äldre generationen lever muren fortfarande kvar. Mycket för att de från öst har det sämre. Sämre ekonomi, sämre lön, sämre utbildning, sämre förutsättningar överhuvudtaget. Men tack och lov är den yngre generationen är på väg mot något nytt Personligen identifierar jag mig både med mamman och med det trauma som barnet utsätts för – att inte veta något om sitt ursprung. Min pappa försvann när jag var liten och jag fick aldrig möjlighet att lära känna honom som person. Detta och att jag var gravid gjorde att jag kunde sätta mig in i båda sidorna.
Du menar att man dras till situationer nästan omedvetet, som en mal eller nattfjäril som dras mot lågan?
– Ja, jag tror det. Att det finns en anledning som man inte alltid är så medveten om. Vad som händer under processen är ibland omedvetet. Det gick lång tid mellan upptäckten av luckan till att jag fick tid att utföra det. Då var det luckan som drog, den var laddad, sedan valde jag att ha dualiteten som utgångspunkt.
Ibland får jag känslan av att Sidén egentligen är en renodlad skulptör. Att alla dessa studier av människor och tillstånd bara är en väg eller inspirationskälla till den slutgiltiga skulpturen. Att dessa undersökningar sedan verkligen blir betydelsefulla är en lyckad biprodukt? Eller är det tvärtom, egentligen vill hon berätta men måste först arbeta fram en form att stå på? Hennes senast färdigställda utsmyckning ”Pussel” ställer den här frågan på sin spets.
Du har nyligen gjort en utsmyckning på gamla Konstfacksgården vid Gärdet. Ett gigantiskt pussel som jag uppfattar som en ganska renodlad skulptur. Fast i många delar. Men du har lagt en pusselbit på taket, lite på kant, så att man nästan blir rädd att den ska ramla ner på en. Som att du vill säga – du är aldrig säker (inte ens i en offentlig skulptur på offentlig plats beställd och producerad av Statens konstråd och bekostad av statliga medel). Eller som en möjlighet ”okej, det här känns kanske lite läskigt, men det beror på dig själv vad du gör av det”. Egentligen finns det inget narrativt i skulpturen men pusselbiten på taket lägger till ett slags oroande varsel. Är det ditt intresse för dualitet som kommer igen även här?
– Det finns historiskt sett en skulptural tradition att ställa figurer på takkanten på imponerande byggnader. Ibland till och med små djävlar. Men som en diagonal pendang till pusselbiten på taket av teaterhögskolan finns också en pusselbit nedtryckt i marken under hörnet av SIDA-huset (som ligger inom det utsmyckade området). Först tänkte jag på pusselbiten på taket som en lekfull gest men sedan upptäckte jag att den hade den där oroande kraften. Jag tänkte på det som ”den allvarsamma leken”. Om man kan se det narrativa som en ingång i många av mina andra verk så var leken ingången till detta. Jag använde pusslet som ett sätt att inte bli för fixerad vid det skulpturala. Jag skapade mark där det behövdes, bänkar för att sitta påoch ljusslingor mellan pusselbitarna att lysa den som går över ytan då mörkret faller. Det blir ett sätt att skapa mer komplexa världar än en vanligt placerad skulptur skulle göra, samtidigt som det i viss mån fortfarande är en horisontell skulptur i många delar. För mig är det viktigt att de som rör sig över pusselytan och tillika de som tittar ned på den, är pusslets motiv och liv.
Du har nämnt Marie-Louise Ekman som tidig inspirationskälla. Samma koppling som det finns mellan skulpturen och narrativa eller den psykologiska spänningen i dina verk kan jag se i Marie-Louises verk mellan färgen och berättelsen. Vad har du för relation till henne rent konstnärligt idag? Hon var ju också din professor när du själv gick som elev på Konsthögskolan.
– Jag hade inte så mycket kontakt med Marie-Louise under elevtiden. Hon som de andra professorerna var ganska svåra att få tag på. Men jag minns ett samtal där hon fick mig att inse vikten av att se på mitt konstnärliga arbete som mitt yrke, att det är viktigt att vara professionell och att det är viktigt att man tar den plats man behöver. Driv igenom det du vill göra, förmedlade hon.
Jag måste fråga hur du ser på klassfrågan och konstnärskapet. Vi är ju båda arbetarklass men är kanske inte bägge lika präglade av det. Vad är din egen upplevelse av klassfrågan? Är konstnärer från arbetarklassen mer eller mindre rädda än andra?
– Alla är mer eller mindre rädda och hittar sina olika sätt att hantera det. Bara att bli konstnär är ju egentligen ganska dumdristigt. Att tro att man ska kunna leva på det. Men jag såg inga andra alternativ. Det där med klassfrågan vet jag inte, för mig handlar det kanske mer om att jag inte hade någon mansfigur att svara upp till. Min styvpappas och min relation var ganska sval. Från 13-årsåldern började jag jobba på helgerna och drog mig mer och mer hemifrån och skapade mitt ett eget liv, ekonomiskt oberoende av familjen. Jag hade mycket luft och frihet. Det hade ju kunnat gå åt helvete med det umgänge jag drog mig till, kriminella och drogmissbrukare av olika slag. Jag tror faktiskt att det var ren rädsla, om man ska prata om rädsla, som gjorde att jag aldrig gick in i det livet, de blev som avskräckande exempel även om jag var väldigt fascinerad av dem som människor. Min naiva närvaro där gjorde det nog också ganska tydligt för dem själva vad de gjorde och vilka de var. Men jag umgicks inte bara i dessa destruktiva kretsar utan hittade också många bra förebilder utanför familjen. Minns en hemkunskapslärarinna som jag började gå på demonstrationer med och jag skaffade näbbstövlar som hon hade. Hon var maoist och betydde mycket för mig under en period i sena tonåren när jag blev politiskt medveten och samtidigt mer kreativ själv i olika sammanhang. Som till exempel att spela i band på 80-talet.
Både Ann-Sofi och jag spelade i band på 80-talet och vi la båda av med musiken efter ett tag. När vi nu träffas igen och pratar om det verkar det vara av samma anledning: ingen av oss gillade att gå upp på scenen. Så helt orädd verkar hon inte vara i alla fall. ”Try to be happy – man kan inte mer än dö”.
2009-01-31 Maria Johansson (text), Bonniers Konsthall och Galleri Christian Larsen (foto)
