”Det är en sak jag vill att ni ska ha klart för er”, envisades Mark Rothko i sina skrifter. ”Jag är ingen abstrakt konstnär … Jag är varken intresserad av förhållandet mellan former och färger eller något annat. Jag är bara intresserad av att uttrycka grundläggande mänskliga känslor – tragedi, extas, undergång …”
Jag tänker ofta på Rothkos konstsyn i mötet med Ann Edholms måleri. Det handlar inte om att göra jämförelser. Det handlar om att uppleva själsfrändskaper. På varsitt sätt, som ordlösa berättare, skildrar de ljus och mörker i en kamp på liv och död om människosjälen. Kollektiva öden utgör bakgrunden.
Trots allt. Så heter den pågående utställningen med Edholms senaste verk på Galerie Nordenhake. Och med ett måleri som är ett slag i mellangärdet. Starkt. Berörande. Nödvändigt … Efter en längre stund i sällskap med dessa verk är det omöjligt att fortsätta gallerirundan samma dag. Blicken har blivit låst. Bilderna har inte bara stannat på näthinnan – de har ristat sig in i minnet.
Monokroma ytor, svarta och röda taggar, en mörkblå avgrund, en blekgrön celadon … Och svärta förstås, en svärta som hos Edholm har så oändliga skiftningar och får så gåtfulla skepnader. Dynamiken i bildspråket kommer från det motsägelsefulla. De bestämda, regelbundna, vassa hornen ställs emot de nebulösa skuggorna som om de kom från olika formvärldar. I stället för att vara isolerade framhäver de dock varandras kraft.
Det visuella greppet, som från början känns drastiskt och oväntat, visar sig effektivt drabbande. Perspektiven vidgas och sinnena skärps. Ständigt på sin vakt hittar ögat mer än under vaneseendet.
Det går inte att avfärda Edholms intresse för färg och form på ett lika vederhäftigt sätt som Rothko gjorde det hos sig själv. Men även hos henne är formen underlydande innehållet. För Rothko var måleriet ingen estetisk handling, utan i första hand en intellektuell. Denna princip finns också i Edholms skapande. Hennes konst är förankrad i konsthistorien, litteraturen, filosofin … Konsten är här inte isolerad utan en jämbördig del av det mänskliga arvet.
Titlar på tyska, svenska, engelska och polska är som vägskyltar. De visar riktningen, men de kan också bortses ifrån ifall blicken väljer ett planlöst resande.
Målningarna är tömda på objekt och handling i ordets vanliga bemärkelse. Sviten Oświęcim (Auschwitz) visar inte själva koncentrationslägret. En av målningarna tillägnas den polske poeten Tadeusz Borowski, författaren bakom det omskakande vittnesmålet från dödslägret Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar (1948). Han avporträtteras aldrig. Edholm avbildar varken människor, händelser eller platser. Ändå vibrerar hennes konst av röster. Borowski, Paul Celan, Primo Levi och Nelly Sachs stämmer in i kören.
Som en åskledare in i alltets kärna förmedlar Edholms måleri essensen, känslan, den medvetna och undermedvetna upplevelsen. Det abstrakta griper tag och blir på ett vidunderligt sätt föreställande i betraktarens inre när det förkroppsligar Förintelsens grymhet och fasans outsägliga uppenbarelse. Är skogen en fristad eller plats för massgravar? Är det så det känns när varje andetag är ett steg närmare döden och när hoppet och livet börjar rinna ur en?
Edholms måleri, där tiden väller fram och tillbaka över samma duk, är brutalt aktuellt. Inte bara på grund av den historia som det är sprunget ur och det förflutna som ligger bakom oss, utan också på grund av allt det som redan är och allt det som möjligen väntar. Vi lever i en svårbegriplig tid med information i överflöd och kunskap som en bristvara och där framtiden skrämmer mer än minnena tröstar.
Joanna Persman
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Pågår 11 januari – 17 februari 2024
