Alltsedan det tidiga åttiotalet har Anish Kapoors konst förknippats med stiliserade och autonoma skulpturer med underförstått andliga och erotiska ambitioner. Under 00-talet har konstnären utökat sin repertoar till att även innefatta rörliga verk, ganska ofta med en röd kulörstark vaxfärg som bärande element. Under senare år har också en trattliknande form blivit en del av konstnärens repertoar. Ibland är tratten konstruerad av rostig plåt, men i utställningen på konsthallen MACRO i Rom är den gjord av PVC-plast och vidgar sig åt två, tre, fyra håll, kanske som en artär eller en fördelare. De räfflade ytorna har en finish som påminner hushållsmaskiner eller dammsugarmunstycken men funktionen är oklar. Är det en vätska som ska passera genom systemet? Är det kraftiga luftströmmar som ska slinka igenom? Kanske är det ljudvågor som ska förstärkas genom de vidgade rören, ungefär som när ljudet från stiftet på en vevgrammofon behöver extra förstärkning genom grammofonens tratt. Inte heller hjälper verkets titel, ”Sectional Body preparing for Monadic Singularity”, åskådaren att tolka konstnärens tankar.
Förutom den stora tratten består utställningen av ett tjugofemtal verk som är gjorda av silikon och pigment. Några av silikonverken är svarta, andra vita. Vissa är placerade på golvet, vissa hänger i taket. Andra är upphängda på väggen. Den röda färgen är, som så ofta hos Kapoor, fortfarande helt central. Men den vaxröda, friska, ungdomliga röda färg som konstnären använt så ofta genom åren är nu utbytt mot en mörkare, mognare färgblandning. Kulören har djupnat och svartnat och rödheten berättar nu om åldrande, förgängelse och förlorade förhoppningar snarare än ungdomens friskt pumpande blod.
Klossarna av silikon och pigment liknar byggdelar och fundament, rester av väggpartier, bortsprängda betongblock som fallit ner och förstörts. Är det sönderfallande arkitektur, sönderfallande drömmar vi ser? Metaforer för krigets fasor? Kanske är det såren av förlupna kulor och splitterbomber verken vill efterlikna? Är det bilder från sjukhussängarna vid fronten? Titlar som ”First covering” (2016) och ”Dissection” (2012) går att tolka i den riktningen.
Vissa sår är konstfullt omlagda, sirligt bandagerade, draperade med krusiduller och girlanger vilket ger en rokoko-aktig touch av fetischism och absurditet. De kan betraktas eller ignoreras. Andra skador är nästan övermäktiga och väller okontrollerat ut genom bindor och bandage. Det friska, röda blodet dröjer sig kvar längs sårkanter och samlas upp i gasbindor. Andra återigen är hopplösa fall som både läkekonsten och världssamfundet lagt åt sidan. I Anish Kapoors tolkningar är såret hudlöst och bortom all räddning. Blodet har levrat sig längs med sårkanterna. Allt som återstår är förruttnelse och likstelhet.
Jämfört med Anish Kapoors tidigare utställningar, till exempel ”Symphony for a Beloved Sun” på Martin-Gropius-Bau 2013 eller det jättelika vaxinsmorda ekipaget som färdades genom salarna på Royal Academy of Art i London 2009, är curatorn Mario Codognatos presentation på MACRO mer traditionell. Visserligen är ”Sectional Body preparing for Monadic Singularity” tio gånger större än de andra verken i utställningen – den storleksmässiga differensen skapar spänning och variation – men de övriga verken är ganska likartade, och fungerar mer som upprepade versioner av samma berättelse, än som olikartade delar som interagerar.
Kapoors begränsade färgskala år efter år kan leda till vissa betänkligheter. Hur ska explosionerna av färg bli övertygande när de nästan alltid utspelar sig inom samma begränsade spektra? Frågan blir särskilt brännande i en sådan här utställning där de ofta likartade silikonverkens vita och svarta färger ofta är helt slocknade.
Kanske är det lättast ändå att uppfatta relieferna och målningarna i den här utställningen som bildliga uttryck för kärlekens motgångar och vedermödor? Kanske fungerar verken som metaforer för motsatsförhållanden och oppositioner, parbildningar och maktbalanser – och strävan efter jämvikt? Temat är återkommande hos Kapoor. Men borde då inte kärleken skildras i andra färger än svart, vitt och rött?
Björn Larsson
Foto: MACRO, Via Nizza 138, Rom. Utställningen pågår 17 december 2016 – 17 april 2017
