Uta Barths fotografi ställer det mesta av vad vi brukar kalla ”fotokonst”. Under en lång följd av år har hon utforskat sitt eget närområde, främst av allt ateljén där verken kommer till. Det är ett lika klassiskt som symbolladdat motiv i konsten, men Barth hanterar det på ett ganska annorlunda sätt. Hon undviker nämligen alla ansatser till att spela på konsthistoriska referenser eller symboliska undertoner. I en tidigare serie bilder har hon till och med valt att placera motivet ur fokus, vilket gjort att vår koncentration som betraktare i stället skjuts över mot seendet som sådant. Det är med andra ord inte tal om ”bad photography”, utan om ett seriöst försök att ringa in frågor om perceptionen och dess förutsättningar. Var finns egentligen bilden, och vilket är dess innehåll? Uta Barth ger inget definitivt svar, utan gör som de österländska vishetslärarna: hon kastar tillbaka frågan till oss själva för att vi skall kunna spegla oss i den och därigenom upptäcka något om oss själva.
År 2005 utvidgade hon motivkretsen till att omfatta en annan av konsthistoriens mest klichéartade motiv: blommor. Även här väljer hon dock att gå sin egen väg, något som innebär att blommorna hanterats på ett sätt som gör dem garanterat fria från associationer till meningsbyggande utanför själva bilderna. De visas upp stående i enkla flaskor i en avskalad miljö, en situation som bildmässigt befinner sig på den absoluta gränsen till den fullständiga utplåningen. Mycket riktigt är det också detta spörsmål som Barth gör oss uppmärksamma på. Var upphör den faktiska bilden, och vid vilken punkt övergår den till att vara en funktion av språket med vars hjälp vi försöker beskriva den? I detta avseende relaterar Uta Barth i betydligt högre grad till måleritraditionen än till den konventionella fotokonsten, något som gjort att fotocuratorer ofta haft svårt att handskas med hennes bilder. Och inte lär de få lättare med den saken. Hennes nya utställning innebär nämligen att ännu en dimension läggs till vad som alltmer tycks utforma sig till ett konstnärligt livsprojekt.
Detta har också fört henne i riktning mot måleriet – som hon själv sagt är det ju idag ingen större skillnad mellan vad en målare gör och en fotograf utrustad med Photoshop. Filosofen Sven-Olov Wallenstein spekulerar i sin bok ”Den sista bilden” kring frågan om begreppet ”måleri” i framtiden snarare kommer att handla om ett speciellt betraktelsesätt än om en teknik som använder sig av färg på duk eller pannå. Bilderna i Uta Barths nya utställning passar utomordentligt väl in i denna utvidgade definition av målerigenren. I sina senaste bilder tar hon sig an något av konstens mest basala fenomen, ljuset som faller in genom ateljéfönstret. Detta ljus har emellertid ingen statisk karaktär, och det är inga meditativa stämningsbilder à la Hammershøi hon förmedlar. Ljuset i hennes bilder är på väg att fly, det tecknar en rörelse bort mot mörkret.
Ibland dröjer det sig kvar i form av geometriska figurer på väggarna, figurer som efter en stunds betraktande börjar anta formen av öppningar mot en annan värld. Andra gånger fungerar ljuspartierna som ett medium i vilket föremålen i rummet lämnar avtryck, ungefär som objekt från svunna kulturer efterlämnar fragment i jordlagren som täcker marken. Och i enstaka fall försvinner ljuset helt som fenomen, det uppslukas eller sugs in i rummets väggar. Vad som börjat som registreringen av en progression slutar som ett stycke stillhet som ändå inte existerar enbart för att tillfredsställa vår längtan efter ett orkanens öga i malströmmen av bilder som omger oss till vardags. Uta Barths bearbetar med meditationens formalia, men slutprodukten äger en betydligt större grad av saklighet och mindre av andlighet än vad man först kunde tro.
Som konstnär är hon minst av allt en taktiker, även om det givetvis kan finnas en poäng i sig att placera sig precis mitt emellan måleriet och fotokonsten. Hennes känsla för färg och komposition är oklanderlig, liksom den konsekvens med vilken hon arbetar vidare på sitt koncept. Till skillnad från många andra konstnärer som bygger konstnärskap på ett likartat sätt förfaller hon emellertid aldrig till formalism. Och hon vågar välja det vackra – utställningen är en av de mest skönhetsmättade man kan se i Stockholm just nu.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2008-05-21 Anders Olofsson (text och foto)
