Det finns något omänskligt – eller extremt, som Louisianachefen Poul Erik Tøjner skriver – över Andreas Gurskys fotografier: dess enorma storlek, oväntade och nästan omöjliga perspektiv, svåråtkomliga platser, schematiska och repetitiva komposition och registrerande motiv av allt ifrån sköna alplandskap till kaotiska börsmäklare till modeller på catwalken. Men på samma gång berör han något grundläggande i livet: hur det är att vara människa, att se och uppleva världen. Denna motsättning framträder också på Louisianas utmärkta retrospektiv som visas under våren.
Beteckningar som globaliserings- och civilisationskritiker och naturromantiker används ofta på Gursky. Och det är inte så konstigt, åtminstone inte om man ser till verk som ”Ohne Titel XIII”, där ett soppberg inte täcker utan har blivit marken, alla korgflätande kvinnor som arbetar likt maskiner i ”Nha Thrang”, eller några av hans kända landskapsskildringar. Detta samtidskritiska perspektiv åtföljs dock av en nyfikenhet – en skräckblandad förtjusning? – på den värld som utvecklas framför våra ögon. Också hantverket, Gurskys innovativa sätt att tänja på fotografins möjligheter genom sitt intresse för den tekniska och digitala utvecklingen, kan förstås utifrån denna fascination.
Ett fotografi är inte bara ett enkelt fotografi, utan med datorns många möjligheter förändrar och förädlar Gursky ständigt sina bilder; han bryter ner, lägger till, lyfter fram, korrigerar färger, konturer och ljus, höjer vissa delar, sänker andra, pusslar ihop flera mindre bilder till en större, sammanhängande helhet. Allt för att skapa den bild – den värld, berättelse – han vill åt. Ibland är det svårt att urskilja dessa ingrepp, andra gånger är det lika uppenbart som i de märkliga förhållandena mellan olika avsnitt i konsertfotot ”Madonna” eller ”Bahrain I” där racerbanans sammanhängande logik monterats ner.
Ytterligare en intressant aspekt av Gurskys arbeten är hans kompositionsmetod, hur han genom motiven delar in sina fotografier i olika fält: i ”Frankfurt” med flygtiderna på informationstavlan och köerna till incheckningsdiskarna; i ”Salerno” med havet, kajen, staden, bergen. Och bilarna som står uppradade på kajen i väntan på att transporteras vidare någon annanstans i världen. Detta skapar en rytm, men också något att hålla fast vid, en struktur, i de stundtals ointagliga miljöerna.
Att tala om bättre eller sämre verk på denna utställning är svårt, för urvalet är noga genomfört. Men ”Engadin I” förtjänar lite extra uppmärksamhet, för här använder Andreas Gursky alla sina ”tricks”: det banala, fotografiets storlek; den storslagna naturen, de snötäckta bergen; de schematiskt uppradade människorna, längdskidåkarna som bildar ett mänskligt sammanhang, en enhet i den vita snön. Och på samma gång säger det något om grundtonen i hans bildvärld: hur den lilla människan upplever den stora världen. Eller hur den lilla människan är en del av den stora världen.
Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk
Utställningen pågår under perioden 13/1 – 13/5
Mikael Andersson (text), Louisiana (foto)
