Andreas Erikssons utställning med den anspråkslösa titeln Vävnader, skisser på Skissernas museum i Lund är en hisnande berättelse om tio utmärkta vävnader. Genom filmade intervjuer, skissböcker, skulpturer, målningar, vävprover och en gedigen vävstol visualiseras pedagogiskt den kreativa processen och det tidskrävande vävarbetet. På samma gång tecknas det ett djupare och intimare porträtt av Erikssons konstnärskap.
En idogt utforskande naturmålare vars främsta motiv ändå är det egna arbetsmaterialet. Måleriets grundläggande redskap för skapandet och dess förutsättningar har länge varit hans studieobjekt och kunskapsarkiv. Ett pigments ljusbeständighet och täckkraft, penselborstens beskaffenhet – eller målardukens gräng. Särskilt den i franskt lin har fascinerat Eriksson. Liksom ett uttryck där duken snarare ser pigmenterad än målad ut när han pressat in färgen, och textilens mönstrade vävda struktur blir tydlig och synlig. Som om målningen växte fram bakifrån eller redan fanns dold i duken.
De monumentala vävnader i oblekt lin som nu hänger i museets gråmålade salar är den senaste resultatet i ett mångårigt utforskande av förhållandet mellan måleri och vävning. Och den hittills bästa prestationen i relation till hans tidigare producerade textila verk.
Lidköping (2016) och serien Weissensee (2017-2020), betitlade efter deras tillkomstort, är skapade i nära samarbete med fem konstvävare – Maria Andersson, Katja Beckman, Sara Eriksson, Siri Pettersson och Ben Smith. Med en häpnadsväckande känsla för textil formgivning har de översatt och handvävt efter Erikssons skisser, som i sin tur inspirerats i tidigare målningar och skisser.
Det handspunna garnet som använts i vävningen har samlats in under flera år och härstammar från olika delar av landet och tidsperioder; det äldsta är från 1700-talet. Växtförhållandena och variationerna i beredningen har gett garnet dess olika färgskiftningar och kvaliteter, vilket Eriksson avsiktligt velat behålla. Varpen och varje lintråd har satts upp och plockats in för hand i ett arbete som, förutom yrkeskunnighet och fysisk uthållighet, krävt 13 000 arbetstimmar att slutföra. 13 000 timmar åt att handskas med ett material som många andra, anonyma händer för länge sedan hanterat. Historiens återkomst.
Olika vävtekniker och garn av varierande textur, tjocklek och nyans ger de textila verken djup och struktur. Ibland får lintrådarna hänga fria eller i ordningsamma, glänsande tovor; ibland accentuerar kelimhål enstaka partier. Varje fält i vävnaderna framträder med en distinkt karaktär och formar tillsammans säregna lapptäcksliknande bilder, vars färgspektrum går från ljusgrått och beige till gyllengult och brunt.
Konstprojektet genomsyras av ett slags elliptiskt och sympatiskt tankesätt där allt kommer tillbaka och hör ihop, om än i olika former. Denna aspekt, som visserligen inte är unik för Eriksson, redovisas på ett fint sätt i utställningen. Texture mapping (2021) består av 45 avskurna delar av målningar som konstnären varit missnöjd med och kasserat efter att ha räddat de mest intressanta partierna. För framtida studier och användning. Inramade och upphängda i ett rektangulärt kluster i en av museets salar blir de en värld i sig. I montern intill visas ett stort antal skissböcker, prydligt arrangerade bredvid eller överlappande varandra, och uppslagna vid en teckning eller en akvarell.
När jag sitter en bit ifrån de textila verken ter de sig som spöklika målningar, de som gömmer sig i linnedukens inre struktur och långsamt håller på att träda fram. Vävarna är så tysta och mäktiga tillsammans. Och så låter jag tankarna flöda. Skiftningarna i ett stenparti, den spruckna ytan av en frusen sjö, mossans kuddliknande sprödhet, en beskuren del av en okänd topografi. Det är lätt att associera till natur, eller snarare de detaljer från naturen som Eriksson tar visuellt intryck av och införlivar i sin konst.
Men sedan, stående helt nära vävnaderna slås jag av det mest uppenbara: vävnaderna är vad de är – material och struktur. Och är det inte en vackrare upplevelse?
Gabriela López
Skissernas museum, Finngatan 2, Lund. Utställningen pågår 10 juni – 10 oktober 2021
