Jag lärde känna en av mina bästa vänner i navet mellan barndom och tonår. Det är svåra år. Lite efter den renodlade lekens oförställda glädje, lite före den enkla mystik som cigaretter och alkohol kan erbjuda. Det går förstås att mötas kring fotbollsträning och tv-spel, men det räcker inte alltid så långt. Det är viktigt att mötas och bygga relation kring någonting specifikt, och en period hängav vi oss åt skenlekar. Det vill säga lekar som kan rättfärdigas som något annat, mognare. Som att spränga playmobil-helikoptrar eller låta He-Man-figuren förgås i ett eldhav för att rekonstruera påhittade filmscener (dock utan kamera, mind you, detta var långt innan var man gick runt med en kamera på fickan).
En period sökte vi oss också tillbaka till Lego-lådan. Inte för att bygga lego, naturligtvis (jag låter gammal nu, men det här var också innan var och varannan vuxen hängav sig åt lego), utan för att konstruera och formge det ultimata drömhuset. Det var verkligen ingen lek. Det handlade om att mötas kring arkitektoniska visioner, interiördesign och konsumtionsdrömmar. Men för säkerhets skull drog vi för persiennerna.
Den version av drömhuset jag minns bäst är ett suterränghus i rött, med pool, biljardbord och en bar fylld av små runda semitransparanta bitar i olika färger som skulle representera lyxiga likörflaskor, vilket var taket för den flärd vi kunde föreställa oss.
Att stiga in i André Nordströms installation ”To Infinity” på Cecilia Hillström Gallery är som att stiga rakt in i det där legohuset som var en inkarnation av drömmar. Fast i en vuxnare kontext och med en snäppet mer utvecklad konsumtionskritik.
Centralt placerad i den miljö som Nordström byggt upp i rummet står Eames emblematiska och ganska fläskiga Lounge Chair, eller snarare en representation av fåtöljen i form av en golvplacerad och ramad teckning där man ser stolen ovanifrån. Bredvid stolen två rejäla högtalare som består av mdf-lådor med tecknade fronter, och på väggen framför alltihop en avlång teckning som visar kanten av en infinitypool där en gestalt sedd bakifrån drömskt lutar sig mot kanten och ser ut över ett väldigt hav.
Gruppen, där alla teckningar är utförda i blyerts och pastellkrita på brunpapper, upprepas med små variationer tre gånger. Främst är det gestalten i poolen som byter plats, som om hen kände efter exakt var i den flådiga poolen man får ut mesta möjliga av den svindyra utsikten. Runt alltihop svävar en ett ljudverk fyllt av artificiellt kvittrande fåglar.
”To Infinity” är en mycket snygg och visuellt sammanhållen installation, där ramar och högtalarlådor i mdf går i ton med det bruna papperet, vilket får de få vita ljusdagrarna i pastell att blixtra till som små fyrverkeripjäser. I en av de skickligt tecknade högtalarna har Nordström dessutom inkluderat en knappt synlig spegling av rummet och installationen vi befinner oss i.
André Nordströms installation blir förstås en drift med drömmen om det ljuva livet, med det falska fågelkvittret som en påminnelse om att fantasin inte är på riktigt. Men det finns också något närmast fetischartat över hans sätt att närma sig och återge statusobjekten i fråga, vilket ger helheten en behövlig grad av komplikation.
Vi kan både förakta och längta efter de artefakter och monetära möjligheter som världen så samstämmigt tycks säga att vi behöver. Faktum är att det är just vad flertalet av oss gör mest hela tiden. Att se och förstå kapitalismens avigsidor är (tyvärr) inte att leva bortom dem. Och någonstans där placerar André Nordström också tyngdpunkten i sin utmärkta debututställning, nämligen i ett läge av stiltje mellan en drift med konsumtionshungern och ett reellt begär.
Sebastian Johans
Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 12 januari – 11 februari 2023
