På Konstmuseet i Visby visas två nya utställningar, ”Delimitation” och ”Så många liv”. De har inget gemensamt så det är bara att välja om man vill gå till höger eller vänster när man kommer in. Jag går till vänster och hamnar i ”Så många liv”.
Kerstin Ostwald visar i den ett personligt måleri från mitten av 1980-talet och akvareller från senare tid. Hennes bildvärld är både undersökande och berättande. Det är som om hon med penseln som verktyg vill forma en förståelse för de bilder hon framställer. Utgångspunkten är familjen gestaltade utifrån hennes innersta tankar och känslor. Man skulle kunna beskriva bilderna som privata dagboksanteckningar som hållits hemliga tills nu. För det är faktiskt så att inget av måleriet och endast ett fåtal av hennes akvareller har visats tidigare.
En hel del orosmoln har letat sig in i bilderna men Ostwald lättar upp dem med humoristiska inslag. Det kan vara en parisisk bar i ett annars till synes ensamt och ödsligt motiv. På så sätt lägger hon ett slags bildpussel där det som varit viktigt för henne får följa med in i miljöer där det egentligen inte hör hemma. Återkommande är förutom orosmolnet, människor, röda mattan och svarta flygeln. Av titlarna förstår man att det är släkten som är avbildade och det förklarar kanske också varför bilderna mått bra av att ha levt i karantän. Men jag hoppas att nu när de fått möta publiken också ska få fortsätta att göra det, de är de värda.
Det första som möter mig i Henrik Anderssons utställning är själva utställningstiteln ”Delimitation” och inför den känner jag ett visst motstånd. Jag smakar på ordet delimitation och antar att det är släkt med engelskans deliminate. Men eftersom jag inte vet blir jag osäker. Det gör också att själva titeln blir en osynlig gräns som jag måste ta mig över för att komma vidare i utställningen. Och känslan av att vara på främmande mark växer sig starkare inne i utställningsrummet som visar tre bildprojektioner till Sven Wollters röst. Vad Sven Wollter säger är inte lätt att förstå eftersom jag inte kan identifiera vilket språk han talar. Två av bilderna föreställer ett öde landskap, en i vit skrud och den andra i grön. Den tredje är en kartbild över Sverige som visar olika gränsdragningar i Östersjön och den påminner mycket om den gamla skolans taffligt handritade overheadbilder. Jaha tänker jag och undrar vad kan man kräva av en publik? Styrkt av den frågan börjar jag läsa de informerande texter som finns i museientrén och de är som att läsa ett manus till humorprogrammet Hipp Hipps melodikryssketcher. Här tappar jag också intresset för vad Henrik Andersson vill berätta, säga och förmedla. För jag kommer aldrig över den gräns han satt upp. Den gör snarare att jag känner mig eliminerad, och visst det kanske också är själva syftet!?
Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningarna pågår under perioden 4/2–15/4
Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)
