”Har man en gång varit i den där femtondels sekunden vill man hela tiden dit igen.”
Anders Petersens ord hör till det vackraste som någonsin har formulerats om fotografi. Ögonblicket som rum, ett rum som är kamerans rum, rummet för ett möte. Tidsangivelsen är förstås relativ, exponeringstiden är vanligtvis kortare än så. Men i bilden spricker i lyckliga fall något upp, och öppningen är för fotograf och avbildad ömsesidig.
Främst läser jag citatet i ljuset av Petersen porträtt, inte sällan av institutionaliserade människor, från äldreomsorgen eller psykvården. Det är en öppning som också den utomstående betraktaren delar, på en utställning eller inför en uppslagen bok. Därför drabbar de stora konstellationerna av de hårt kopierade och såväl avkronologiserade som avkontextualiserade svart-vita bilderna på Hasselblad Center som något av en chock.
Rum stöter mot rum, ting mot hud, tider mot tider, 1967, 2006, 2022. Information om år och plats finns faktiskt att inhämta, diskret på väggen, intill varje konstellation. Spelar tid och plats här någon roll? Kanske, eller jo, någon gång. Fast gissningen på Stockholm visade sig vara Neapel. Och människan – i tillvarons mitt men ofta i samhällets utkanter – verkar vara sig ganska lik, överallt.
Helhetsverkan känns brutal. Det är inte fotografens brutalitet utan existensens. Och att ta sig in under huden blir ibland liktydigt med att ta sig in under kläderna. Till och med bilder som skulle kunna kallas stilleben kan bli obscena – matresterna på tallrikarna, den ringlande korven. Frånsidorna är intressantare än fasaderna. I en tid när respekten för den sociala integriteten åtminstone skenbart slagit nya rekord och det traditionella gatufotografiet i stort sett blivit omöjligt (det är kört för en ny Gary Winogrand eller Lisette Model) är detta begär efter ogarderad närhet både provocerande och välgörande, om än i ett fotohistoriskt perspektiv något av en huvudfåra.
Konstellationernas estetiska vinst ligger i hur korrespondenser uppstår och hur kontrasterna och mönstren skapar häftiga rytmer – intryck och tolkning blir i det desorienterade ögonblicket till en enda flipperkula som studsar och studsar. Men här finns också en förlust – av just den sårbara ömhet som kräver en viss stillhet för att bli synlig. Några väggar med konventionellt inramade och hängda bilder inbjuder till en jämförelse, men främst handlar det nog för besökaren om att ge utställningen tid, tid för den enskilda bilden att stiga fram ur de stora grupperna – med sin värme eller kyla eller humor eller absurditet – innan den sjunker tillbaka, in i ett annat spel.
Pitbullen som gnager på en stol. Akrobaten som går i spagat på en perrong. Den ormande slangen och de ormskinnsmönstrade benen. Pojkar eller äldre män som visar sina tatueringar, något av en genremässig kliché. Det åldrande parets kyss på dansgolvet. Kasten är branta på denna utställning på mer än hundrafemtio bilder men den avrundas (jag tror att det är rätt ord) med ett nyanserat porträtt av fotografen själv, en film som också ligger på SVT Play.
Där berättar Anders Petersen om sin bakgrund i läraren och förebilden Christer Strömholms mytomspunna Fotoskola, om sin tid i Hamburg och om sin genombrottsserie från Café Lehmitz från 1967 – och han talar varmt och övertygat om den intuitiva fotografin, där ingen skillnad mellan fotografi och liv bör finnas.
Närvaro, nyfikenhet, kön, spontanitet, rädsla – det är en påfallande ointellektuell, icke-analytisk hållning som inom åttio- och nittiotalets postmoderna, teoriorienterade och ofta iscensatta fotografi framstod som helt passerad. Kanske är tiden äntligen mogen för att rymma flera och varför inte motstridiga hållningar, samtidigt.
Mikael Olofsson
Hasselblad center, Götaplatsen 6, Göteborg. Pågår 10 februari – 15 september 2024
