Amerikanska Amy Bennett visar sina målningar på Galleri Magnus Karlsson. Sina konststudier på New York Academy of Art använde hon till att lära sig traditionella måleritekniker. Det hon lärde sig blev en grund för hennes sätt att arbeta därefter. Hon visste tidigt att hon ville måla berättande och eftersom hon ville måla både fritt och efter modell började hon tillverka modeller i miniatyr som hon målar av. Det narrativa måleriet har varit i fokus under senare år, inte minst på Magnus Karlssons galleri. Och när Bennett gör sin tredje utställning på galleriet får man känslan av att trenden håller i sig men numera sida vid sida med ett intresse för måleri överhuvudtaget. Allt oftare ser man traditionellt måleri kombineras med nyskapande på olika sätt.
I sina modeller bygger Amy Bennett upp egna små samhällen där situationer ur det dagliga livet studeras i detalj. Det är som att hon undersöker själva grunden för vårt samhällsbyggande, vad som gör ett samhälle till ett samhälle, från den enskilda individen till större sammanhang och samband dem emellan. Självvalt eller inte så befinner vi oss nästan alltid i grupper eller sammanhang styrda av samhällets strukturer. Det kan vara i kyrkan, på läkarmottagningens väntrum, kvällskurser eller i familj och släktsammankomster. I alla dessa grupper är vi individer underordnade och beroende av sammanhanget , ingen väljer att stå helt utanför. Paradoxen är att vi också är en av de tegelstenar som utgör detta bygge eller samhällskropp. Målningarna visar vardagens små dramer som pågår omedvetet och som när man ser det utifrån verkar nästan drömlika. Man får en déjà vu-känsla, känner igen situationerna, man har varit där, åtminstone i nära till identiska situationer.
I målningarna finns också känslan av det oförutsägbara och riskfyllda närvarande. Trots våra rätt förutsägbara liv finns möjlighet att vara oförutsägbar och om inte jag själv är det så kan personen bredvid mig plötsligt vara det. Något kan hända, något man inte alls förväntar sig. Vi är också utsatta för natur, teknik, politik och slumpmässiga händelser som står utanför vår kontroll. Vi filar ständigt på vår samhällstruktur, den omformuleras och omvandlas samtidigt som de som bebor den lever sina liv. Att verka som ensam individ är en del, att vara med i grupper är en annan, att relatera till ett sammanhang ovanför oss är en tredje.
Man känner sig lite som en voyeur när man går runt bland Bennetts arbeten men man får också perspektiv på den egna roll man spelar i detta ständigt pågående vardagsliv. Det finns ett talesätt som kanske är något utslitet och trivialt men Amy Bennetts bilder får det att dyka upp i mitt huvud ”dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Hon kallar utställningen ”Sore spots”, ömma punkter, som för att understryka vår sårbarhet och utsatthet.
Man kan tycka att det inte kan finnas en tryggare plats än den som väntande i tandläkarens väntrum eller sittandes i kyrkan och höra kören sjunga psalmer. Men ser man det från ovan, betraktar någon som skulle kunna vara en själv omedvetet delta i situationer som det inte är tänkt att någon ska se, kan man uppleva detta och faktiskt ömma för alltihopa. Även om vi inte sitter i samma båt rent bokstavligt så är vi detta sammanhang tillsammans.
Adress: Fredsgatan 12
Utställningen pågår under perioden 10/11 – 18/12
Maria Johansson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
