I en stor målning breder den unga och smärta Julie ohämmat ut sin nakna gravida kropp. Hennes spända ögon stirrar direkt mot oss och hon ser något misstänksam ut. Bakom henne ligger hennes man Algis, doktorand vid Berkeley universitet, fullt påklädd i kostymbyxor och svarta sockor. Alice Neel har förkortat hans kropp i bilden och han håller nonchalant ena armen om sin fru som om han skulle äga henne. Stämningen i Neels verk från 1967 ger glimtar av Manets Frukost i det gröna, men Neel har ett helt annat förhållningssätt – hon belyser den unga kvinnans psykiska tillstånd via ögon och kroppshållning. Ett år senare målade Neel paret igen tillsammans med den nyfödda babyn. Mannen är då den mest framträdande i bilden, stående bredbent hållande babyn karskt med höger hand. Frun står något bakom honom, förskräckt och hjälplös, likt en liten flicka klädd i gula strumpbyxor och kort klänning.
Neel föddes 1900 men slog inte igenom förrän i slutet av sextiotalet, då den feministiska rörelsen upptäckte hennes direkta sätt att skildra kvinnokroppen och kvinnans vardag. I målningen av hennes son Hartley på en gunghäst från 1943, framstår konstnären otydligt i en spegelbild långt bak i rummet, likt i en målning av Velázquez. Tvååringen på gunghästen har en mystisk, skräckslagen blick; allt tycks inte stå rätt till i detta hem. 1934 målade Neel sin sexåriga dotter Isabetta. Det var första gången de sågs efter att flickan som tvååring förts bort av fadern till Kuba. Den nakna flickan står trotsigt med båda händerna på höfterna. Kroppshållningen ger besked om att förhållandet mor-dotter inte kunnat utvecklas.
Flickan har onormalt stora fötter och vagina och liknar mera en uppstoppad docka än ett levande barn, med grönaktig hudton och glasaktiga ögon. Att skildra nakna barn är märk väl ett mycket tabubelagt ämne i USA och framför allt på 1990-talet kritiserades Neels målningar starkt, likt Sally Manns fotografier.
Jag kan inte säga att jag reagerar på Neels kroppsuttryck. Tvärtom är det som om kroppen förminskas i allt det onaturliga och att allt annat runtomkring får en större plats. Med erfarenhet av att vara kvinna och mor grips jag ofrånkomligt djupare av hennes kvinno- och barnbilder, än till exempel hennes porträtt av Jackie Curties eller Andy Warhol. Det är fascinerande hur Neel lyckas trycka på de rätta knapparna i just mig och ställa frågan ”Vem är du?”, samtidigt som hon övar oss alla att se folk rakt in i ögonen. Jag anser att hennes verk lyckas öppna sig på ett nytt sätt i vårt samhälle av i dag. Hennes djuplodande blick på mänskligheten framstår som en betydelsefull kontrast till dagens alltmer ytliga fixering på människan i social media. Neel visar helt enkelt andra bilder.
Utställningen i Ateneum i Helsingfors omfattar cirka 70 verk. Detta är andra gången på kort tid som hon visas stort i Europa; en utställning ordnades år 2010 på Moderna museet i Malmö och i London, och hennes mindre akvareller visades för tre år sedan på Nordiska Akvarellmuseet. Utställningen är indelad kronologiskt och visar hur Neel på trettio- till femtiotalet bodde i New Yorks spanska del av Harlem. Isolerad från konstetablissemanget målade hon fattiga, utstötta och kriminella. Ett av de sista porträtten i Harlem var av Robert Smithson, målat 1962 innan han bröt igenom som jordkonstnär. Smithson är klädd i mörk kostym och sitter avslappnat med ena benet på det andra. Den unga konstnären skildras med långa fingrar och lemmar och hans ansikte och kroppshållning visar en känslig personlighet. Ansiktet är halvt bortvänt för att dölja sin besvärliga akne. Kindknotorna framträder starkt i rött.
Eftersom Neel sålde mycket litet av sina verk under sin livstid, fanns de flesta människoöden hon målat utspridda i hennes bostad efter hennes död 1984, likt ett stort kartotek över hennes liv. Neel var en stor samlare av själar, men framförallt lyser hennes egen livshistoria starkt igenom hennes produktion, eftersom hon också berättade om sig själv i sina verk. Det ger förstås en annan laddning till bilderna att veta att hon först bodde på Kuba, att hennes första barn dog, att hennes andra barn togs ifrån henne, att hon efter det lämnades utstött och fick en psykisk kollaps, försökte begå självmord, men reste sig upp, blev ensamstående mor till två söner och lyckades nätt och jämt försörja sin familj som konstnär.
Camilla Granbacka
Utställningen pågår på Ateneum, Brunnsgatan 2, Helsingfors, mellan 10 juni – 2 oktober 2016
Foto: Malcolm Varon, New York. Alice Neel: Jackie Curtis och Ritta Redd (1970). The Cleveland Museum of Art, Leonard C. Hanna, Jr. Fund, 2009.345. Foto: The Cleveland Museum of Art. Alice Neel: Självporträtt (1980). National Portrait Gallery Smithsonian Institution, Washington D.C. Foto: © National Portrait Gallery / Smithsonian Institution / Art Resource / Scala, Florence 2015. © Estate of Alice Neel
