Flera av Aida Chehrehgoshas fotografier i nya utställningen ”I can’t stop thinking” är så snarlika målningar att man på avstånd kan ta miste. Chehrehgosha berättar att det är något hon eftersträvar då måleriet är hennes främsta referens och hon själv, om hon kunde, hade valt att måla. När hon tar sina fotografier är allt planerat i detalj i förväg. Fotosessionerna är påkostade och hon gör allt hon behöver för att försäkra sig om att resultatet ska bli det hon eftersträvar. Hon berättar om att hon ärvt sin mammas katastroftänkande, vilket hon tror är en av anledningarna att hon förbereder sig så minutiöst. Hon berättar också om en önskan att våga lita mer på slumpen.
Hennes berättelse får mig att tänka på Susanne Brögger som i en intervju menade att den sexuella frigörelse hon som ung blev ett ansiktet utåt för inte kom från henne själv utan var nedärvd från kvinnor i familjen flera generationer tillbaka. Att Brögger egentligen bara gjort det som förväntats av henne, trots sitt rykte som egensinnig revolutionär. En del forskare talar om epigenitik, att erfarenheter och starka intryck kan ärvas genetiskt.
Temat i utställningen tycks övertydligt, en familj lever till synes ett fullgott liv. Plötsligt saknas en pojke. Man går man ur huse och söker, utan resultat. Det som inte får hända har hänt, familjen tvingas leva med att barnet är borta. Sonens saker som tidigare fyllt bilderna med liv läggs i märkta flyttlådor och ställs upp på vinden. Varför vara så tydlig? Flera av bilderna är så tömda på liv att det är osäkert om de klarar sig som enskilda verk även om de fyller en plats i bildserien. Vad vill konstnären, varför inte göra en film istället? Är det en omskrivning av, till exempel, en plötslig och katastrofal insikt om att barndomen är ett förlorat paradis eller upplevelsen av vuxenlivets förutsättningar som omänskliga?
Naturligtvis handlar det om kontrollbehov och katastrofrädsla. Både i förberedelserna, den fotografiska metoden och i den slutliga bilden löper behovet av kontroll och rädslan för katastrofen sida vid sida som siamesiska tvillingar. Trots känslan att vara omringad av trygghet är behovet av att via kontroll förhindra en kommande katastrof primärt. Det tycks som att det är här Chehrehgosha hittar sin energi; i mötet mellan det ohanterbara och behovet av kontroll. Och det är i fotografiernas omsorgsfulla måleriska kvaliteter betraktaren möter en möjlig försoning.
Även om alla verk inte klarar att stå själva upplevs presentationen som hel. Det krävs en genomtänkt vision och en driven målmedvetenhet för att hålla samman ett så ambitiöst projekt. Och med tanke på att konstnärens narrativa uttryck blir allt tydligare och ges allt större plats skulle det inte förvåna om nästa verk Aida Chehrehgosha visar faktiskt är en film.
Adress: Karlavägen 9, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 7/6 – 14/6
Maria johansson (text), Lars Bohman Gallery (foto)
