After the silence på Danmarks Nationalmuseum täcker in ett sekel med politisk konst av kvinnor. Samtliga 18 konstnärskap har fått gott med utrymme genom byggnadens bysantiska storlek, och det är en ynnest att få följa långa verkserier från sal till sal på fyra våningsplan. Käthe Kollwitz, Hannah Höch och Hannah Ryggen är bara några i en väl utvald skara av konstnärer vars utgångspunkt är politisk kritik och sociala protester.
Det är 20 år sedan fyra passagerarflygplan kapades, varav två flög in i World Trade Center i New York och dödade 2762 människor. Dådet skapade en enorm våg av rädsla och fördomar i världen, som den danska konstnären och piloten Simone Aaberg Kaern ville utmana. Konstnären läste om en afghansk flicka som drömde om att bli pilot och bestämde sig för att hjälpa henne med den drömmen. I ett enmotorigt propellerplan flög Kaern, tillsammans med en fotograf över 6000 km till Kabul, samtidigt som amerikanska styrkor med stöd från Danmark invaderade Afghanistan.
Kaerns mikroglobala verk Open sky från 2002 låter som en saga, men den stora mängden filmmaterial ser onekligen autentiskt ut. Verket är placerat i museets inglasade skulpturgata där även själva propellerplanet hänger med vajrar i luften. Konstnären inspirerades av de kvinnliga piloter under andra världskriget som drevs av en okuvlig optimism, och som insisterande till dialog och frihet över gränserna.
Vid en stor glasvägg som vetter ut mot grönskande natur och ett vattendrag står två tv-skärmar och visar dokumentation kring verket I am Queen Mary av La Vaughn Belle och Jeanette Ehlers. Ett pågående projekt som i den här fasen består i att samla in medel till att gjuta en bronsstaty kopplad till Danmarks koloniserande arv.
I ett rum intill visas Tabita Rezaires konfrontativa videocollage Deep Down Tidal (2017) med samplade bilder, text och ljud om liknande trauman. Verket är generöst, roligt, kaxigt och jag upplever det uppkopplat mot någonting större. Rezaire beskriver sig själv som aktivist och healer och vill dra uppmärksamheten till en större kosmologisk cykel, adresserad av samtida hydrofeminism. Tror det består i en poetisk och miljömedveten solidaritet genom vatten. Rezaire skildrar hur vattnet länkar oss samman, genom internet. Hur fiberkablar på havsbottnen är utlagda i samma route som slavhandelns triangel. Men där vattnet också, likt en kosmisk och solidarisk vattenväxt, hjälper oss att tillsammans navigera genom fiberkablarnas dolda struktur.
Lätt i sinnet går jag upp igen till entréplanet där den största utställningsytan finns med hela 14 av konstnärerna, och möts av Jenny Holzers färgglada vägg Inflammatory essays (1979-82). Men de kraftfulla uppklistrade texterna tycker jag nog skulle göra sig bättre i bokform. Den fyra meter höga väggen tar bort intimiteten mellan läsare och text.
En svit av rum rymmer verk av Mona Hatoum och Shirin Neshat. Hatoums Silence (1994) är en spjälsäng i skala 1:1 av glas lika tunt som laboratorieglas. Vacker och visuellt sylvass. Sängen saknar botten och ljudet från Neshats filmer läcker in i rummet vilket fint upplöser trösklar och gränser. Hatoum arbetar med utgångspunkt i exil och inbördeskriget i Libanon på 70-talet, men Silence renodlade glasform ger öppningar åt flera tolkningar samtidigt. Både skarp och ömtålig, något jag snubblar över eller faller igenom i uppvaknandet kring hur skör välfärden är.
Går vidare till rummet med ljuden från Shirin Neshats fyra filmer och ljusinstallationen Misbah. Den påminner om en sänglampa för barn med figurer som snurrar på väggarna. Men motiven är hotfulla här, soldater blandas med stjärnor. Men det är framför allt Neshats filmer som knockar mig totalt. Projicerade mitt emot varandra förstärks polariteten i en social koreografi mellan grupper av män och kvinnor. Motsägelser vecklas ut i det kraftfullt poetiska språket och jag får tårar i ögonen.
Även en vägg med Paula Regos råa, nära och närmast demografiska teckningar i Abortion series (1998) är mycket stark. Sviten skapades som en protest mot att katolska kyrkan ville tvinga igenom en folkomröstning mot en redan bestämd lag om fri abort i Portugal. Teckningarna skildrar kvinnor som själva tvingas utföra aborter. Intima och utelämnande kroppar som närmast liknar djur, ansikten dovt mullrande av smärta och beslutsamhet. Regos konst är dagsaktuell med ett tiotal amerikanska delstater som redan har infört abortförbud. Och det finns fler länder som har inskränkt kvinnans rätt över sin egen kropp.
Tillbaka i museets enorma foajé hör jag ljudet av ekande vattendroppar. På ett sex meter långt bord står Kirsten Justesens rad med isbokstäver i Melting Time (1998). Hon har sedan 70-talet arbetat med politisk konst, och sedan 90-talet med klimathotet. Jag inser att bokstäverna stått och smält, gång på gång, i takt med glaciären i närmare trettio års tid nu. Metan frigörs ur permafrosten, och vattnet över hela jordklotet fortsätter att stiga. Oavsett vilka åtgärder som sätts in pekar forskning på att det kommer fortsätta stiga minst 100 år till.
Genom medkänsla, solidaritet och dialog visar utställningen hur 18 konstnärer och kvinnor från ett sekels olika generationer, använder konsten som motstånd. Och därmed lämnar jag den stora byggnaden, med fantasier om en kommande utställning med titeln ”Kapitalismus Kaputt”.
Windy Fur Rundgren
Statens museum for kunst, Sølvgade 48-50, Köpenhamn. 28 augusti – 21 november 2021
