På Studio 44 i Stockholm visas utställningen ÄGD, vilket är en samlingsutställning på temat hembygd i vår tid. ÄGD är dessutom ett projekt som handlar om ett hembygdsbegrepp i förändring. Det är inte utan att ÄGD gett riktigt lösa tyglar till konstnärerna, vilket också återspeglas i utställningen. Det är en brokig utställning, med flera riktigt fina verk. Cirka hälften av utställarna är inte medlemmar i Studio 44. Utställningens tema och titel är sannerligen relevanta idag. Många lever mer nomadiskt och en stor del av befolkningen i Sverige har ingen riktig hembygd att återvända till av olika skäl. Hembygd kan dock vara en plats som tillskriver en, en identitet bortom jaget. En plats som är en del av en, men som man inte kan påverka och därför gärna romantiserar. Vem äger rätten till hembygden och behöver man ta hänsyn till denna eventuella plats ständiga utveckling. Hembygden kan vara något man själv skapar och bär med sig, som en del av ens identitet oavsett vad som hänt och vad som händer med den specifika plats man räknar som sin egen. Kanhända är hembygden snarare ett konstrukt som format en under uppväxten, än en fysisk, statisk plats att återvända till. Detta konstrukt, om det så att säga, speglar ens hjärta, kan man då visa upp det och offentligt dissekera det för att förstå sin egen historia?
Hembygden är starkt kopplat till barndomen, vilket man gärna snubblar in på i Karin Hälls skulptur ”Skridskor” vilka just känns i sin klumpighet, som minnet av barndomens truliga turer på isen. De manifesterar något ofullkomligt och frustrerande, som man gärna skrattar år i efterhand men som var svårt att ha distans till eller ens uttrycka vid tillblivelsen. Samma konstnär har byggt en lappad stackars åsna som står längst bort i lokalen. Verket har en förbluffande stark och påtaglig närvaro. Den är integritetsfull och samtidigt väldigt ödmjuk.
Ett annat verk som är lätt att ta till hjärtat är en tidig video av Makode Linde. I denna går han runt på stan utklädd till pepparkaksgubbe, och delar ut pepparkakor (övre bilden). Det är här styrkan i Lindes konstnärskap blir tydlig, det vill säga, det tar en stund innan man (läs: medelålders, medelklass, vit, man, hetero, etc.) inser problemet. Att slå hål på vardagsrasismen görs stegvis och sakta. Hatten av för Makode Linde.
”Hemmaplan” av Linda Shamma Östrand är ett ishockeyspel där bara målvakterna finns kvar. En text förklarar att verket handlar om kommunikation. Och visst kan man se den rensade spelplanen som en möjlighet för två personer att mötas utan de komplikationer som andra element innebär. I schack reduceras antalet pjäser ofta under spelet, men man ser sällan två kungar kvar i slutskedet. I detta verk känns avsaknaden av spelare och av möjligheter som ett drag av ökad spänning, och reduktionen gör att man ser spelplanen på ett nytt sätt, estetiskt, stillsamt och rentav mållöst.
Det verk som lyser starkast i utställningen är utan tvekan Christian Partos ”Hjärta” från 2007 (nedre bilden). I en antik glaskupa hänger ett människohjärta. Det är uppsatt med enkla ståltrådar som sitter fast i kupan genom små sugkoppar. Hjärtat som är avskilt från kropp och allt annat, slår av sig självt. Det är faktiskt rent magiskt. Verket relaterar visserligen till uppfinningen pacemakern, men utan vidare introduktion kan det upplevas mer poetiskt., och för utställningen blir det helt centralt. Man ser hur det pulserar och fungerar som den muskel det är. Men man kan också jämföra Partos ”Hjärta” med perpetualjuset. Detta är alltså ett ljus som finns i alla katolska kyrkor. Det släcks aldrig utan byts bara ut då det brunnit färdigt. På så viss kan det stå för hoppet som aldrig upphör. Partos hjärta är en evighetsmaskin, som liksom själva mänskligheten, aldrig upphör att hoppas. Partos har återkommande visat stora och tekniskt avancerade installationer både i Sverige och utomlands. Detta verk är klart modest till sin storlek men skapar en stämning i hela utställningslokalen som ger flera av de andra verken en ny dimension. Det påverkar åsnan, hockeyspelet, ja egentligen allt utom möjligen Lindevideon. Den är just vad den är. Vilket också kan sägas om Partos hjärta. Ett hjärta som bara fortsätter.
Adress: Tjärhovsgatan 44, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/3 – 7/4
Jakob Anckarsvärd (text), Studio 44 (foto)