Den amerikanske konstnären Sterling Ruby har, enligt uppgift, en ateljébyggnad stor som en hangar. Där har varje teknik som han arbetar i ett eget rum. Och eftersom Rubys verksamhet sträcker sig från måleri och skulptur, teckning och collage, över till video och keramik – och att det till formatet ofta handlar om väldigt stora verk – så inser man att hans ateljé måste vara enorm. Till utställningen på Bonniers Konsthall, som vandrat från Genève, Reims och sedan ska vidare till Rom, har Ruby tömt sitt rum med textila verk och fyllt konsthallen med stora, mjuka kuddar i stoppat filttyg. Hans färggranna objekt, som ligger på golvet, vilar eller hänger på väggarna och från taket, är ett enda verk. Installationens olika delar är sammanbundna av rep som bildar ett slags slappt hängande kretslopp.
Sterling Ruby är ett hett namn internationellt och visas nu för första gången på en svensk institution. Han kommer ur Los Angeles uppmärksammade konstscen och verkar i en samhälls- och konsumtionskritisk tradition, från konstnärer som Ed Keinholz, Paul McCarthy, Mike Kelley och Jason Rhoades. Att Ruby varit assistent åt Kelley, som tog sitt liv tidigare i år, har tydligt satt spår i hans estetik och val av material. Kelleys installation ”Deodorized Central Mass with Satellites” (1991-99), bestående av hopklumpade gosedjur sorterade efter färg, fungerar som ett slags yttre ramverk för Rubys ”Soft Work”. Liksom Kelley avspeglar Ruby vår ständigt accelererande fixering av prylar som ska tillfredställa våra olika önskningar, laster och lustar. Och som sin lärofader visar han fram verk som balanserar på gränsen mellan trygghet och det hotfulla.
Ruby upprepar framför allt två olika former, dels en stor oformlig kroppskudde med korta tjocka ben eller armar, som breder ut sig på golvet. Han binder samman flera av dessa ”Husbands”, som han kallar delarna, till en längre larv eller till något som påminner om en böjlig ryggrad. Objektet verkar inbjudande och jag vill gärna låta mig omfamnas, men det skulle lika gärna kunna kväva den som la sig på det. Den andra formen är en öppen mun med läppar tunna som tarmar och med mjuka huggtänder. Från gaddarna rinner droppar av blod – en bild av den amerikanska kulturen som en vampyr beredd att suga musten ur allt den kommer över. Det är en nästan övertydlig symbol, lika direkt som någonsin 1970-talets politiska konst. Stjärnbaneret återkommer med en gräll mönsterverkan i tygerna som över huvud taget medvetet signalerar billig fabrikation och låg kvalité. Dessutom är textilobjekten solkade och har tydliga fläckar, som om de släpats omkring i dammigt grus. Vilket de antagligen har, för att få en sorts ytlig patina.
Trots att Rubys formsäkra objekt visuellt är mycket slagkraftiga – de närmast skriker ut sitt budskap – har de samtidigt en märkligt lågmäld och närmast anonym karaktär. Som om de absorberat sin vrålande protest inom sig. Eller inte riktigt förmått sig till att ryta alls. Kan man här tala om surrogatkonst? Något ”istället för”, en ”ersättningsvara”, ett substitut? Rubys urlakade figurer påminner i detta fall om Gardar Eide Einarssons metod, den norske konstnären som Bonniers visade under våren 2011. Men Rubys civilisationskritik är mer tillbakalutad konceptuellt, hans analys har inte norrmannens sylvassa precision.
Kanske gör Rubys ironiska blinkningar till annan konst att intrycket av en utrangerad spelplats ökar? Omarbetningar av minimalisten Robert Morris filtverk från 1970- och 80-tal märks tydligt i Rubys hängande nät som bildar likande parallella veck. Likaså är närvaron av Warhols skuggmålningar påtaglig i Rubys alla munnar som gapande upprepas på väggarna. En fläckig madrass lutas mot en annan vägg, och jag ser framför mig både Rachel Whitereads gjutna gummimadrass och Charles Rays legendariska foto där han hänger dubbelvikt och klämd mot väggen av en bred träplanka.
Jag gillar när sådana hjärnspöken uppkommer, men tror samtidigt inte att enbart dessa textila former gör rättvisa åt Rubys konstnärskap. Att döma av bilderna på hans hemsida är hans konst betydligt mer skräpig och kladdig i andra medier. Om man vill ha en något fördjupad förståelse av Rubys konst kan man gå till Moderna Museet. Där visas just nu en av Rubys totempålar i den nya hängningen av samlingarna. Det är en sorts blodröd stalagmit, en uppåtstigande pelare som reser sig mot taket i sällskap av verk av andra ”proces-målare”, som Tauba Auerbach och Wade Guyton. Skulpturen är som framplockad ur ett mörkt skrymsle, och kanske har den tillverkats av någon av de asociala gestalter som uppträder i Rubys videor (varav ett flertal går att se på hans hemsida). Ett par av dessa existentiellt utgrävande filmer hade varit ett utmärkt komplement till ”Soft Work”, en verkgrupp som nu framstår som mer harmlös än den egentligen är.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/12 – 173 2013
Magnus Bons (text), Olle Kirchmeier (foto)
