Sverige är ett märkligt land. Man blir inte riktigt klok på hur det egentligen ser ut. Och inte är konstnärerna till stor hjälp heller. Eller är de kanske det när allt kommer omkring? Samtidskonstens bild av Sverige har en spännvidd som nästan är smärtsam. Från Lars Tunbjörks avskalade kontorsinteriörer och surrealistiska nedslag i glesbygden till Peter Johanssons drift med allsköns folklore eller Lars Vilks experimenterande med konstens och konstnärens offentlighet. Men för att vi skall tala om ett verkligt igenkännande kanske det krävs något mer.
Ylva Ceders målningar är förmodligen så när man kan komma en arketypisk bild av Sverige. Torr kaktus på fönsterbänken – check. Lunchkrog med halvljummet, beskt kaffe i bryggaren – check. 70-talskök med lutande luckor – check. De flesta detaljer som skapar identifikation är med, men det är inte det nya och urbana nollåttasverige som är Ceders fokus. Hon känner sig uppenbarligen mer hemma i det Sverige som trendsättarna passerat utan att stanna, där det blåaktiga skymningsljuset sveper in bygden i ett trolskt töcken, Delicatomazarinerna torkar i konditoridisken och den tomma biosalongen skriker efter sin publik.
Vill man vara lite småjävlig skulle man kunna säga att det är det perfekta glesbygdshelvetet hon skildrar, själva grundorsaken till att så få stockholmare numera är födda i stan. Ändå finns det något kärleksfullt i sättet som hon för penseln. Hon närmast smeker fram motiven, och förser dem med ett sällsamt inre ljus som på något sätt äreräddar den kulturella och emotionella öken hennes bilder annars ger ett avtryck av. Man vill inte befinna sig där, ändå längtar man dit. Den svenska hatkärleken till vårt land har sällan fått en subtilare tolkning.
Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 29/3 – 5/5
Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)
