Observerandet av det moderna urbana flödet vi associerar till gatan har länge dominerats av en motsägelsefull figur: flanören. Å ena sidan är flanören, som i Baudelaires beskrivning av konstnären Constantin Guys och som i gatufotografins frontalfigur Henri Cartier-Bresson, en karaktär som långsamt driver genom det urbana rummet för att vänta in något som han eller hon med svårhet kan definiera. Förhållandet till tiden kan sägas vara aristokratiskt; det måste få ta sin tid att låta sig uppgå i den moderna staden. Att flanera är inget som man gör på en lunchrast. Å andra sidan åstadkommer observatören sin konst, när han väl sätter pennan till pappret eller fingret mot avtryckaren, genom ögonblicksnedslag i verkligheten, som inte varar mer än några få minuter eller slutartidens bråkdel av en sekund. Det är dock inte vilket motiv som helst som väljs ut. Cartier-Bresson definierade detta nedslag som ett registrerande av det ”avgörande ögonblicket”: en stund vars bild innehöll en berättelse. Ögonblickbilder blev till ögonblickshistorier i och med att den framrusande tiden fångades upp i en emblematisk vändning som inte kunde skiljas från registrerandet av den samma. Flanören blev till en urban trollkarl som kunde utskilja det magiska i det alldagliga flödet.
Idén om ögonblicket blev för Cartier-Bresson, och Sverigeaktuella Helen Levitt, sinnebilden för en händelse. Händelsen var tid och gatufotografiet ett utkristalliserande av denna tid. Samtidigt som konsten gjorde sina upptäckter skapades den moderna reklamen på samma grund: ögonblickets historia kunde fånga den stressade stadsbon. Den amerikanske fotografen Willian Kleins konstnärskap kan, trots brottet med Cartier-Bresson, ses som en fortsättning av ett upphöjande av ögonblicket till modern magi inom konsten. Den japanske fotografen Daido Moriyama (född 1938), vars bilder nu går att beskåda på Galleri Riis i Stockholm, representerar ett mer radikalt avsteg från denna praxis. Moriyama fortsätter visserligen med Kleins korniga bildspråk (och ligger närmare Klein än Cartier-Bresson), men hans fotografier väjer för det ”avgörande ögonblicket” på ett sätt som Klein inte gjorde.
För att förstå vad Moriyama skapat kan vi åberopa den engelske matematikern och filosofen Alfred North Whitehead, som i början av 1900-talet försökte att ta till sig Einsteins utmaning. Efter Einstein stod det klart att varken rummet eller tiden var som vi föreställt oss under Newtons tidevarv. Inspirerad av relativitetsteorin formulerade Whitehead en teori om ”händelsen” som något som inte endast utspelade sig över tid, men som snarare skapade en totalitet mellan tid och rum. Ett objekt var också en händelse; inte ett statiskt fenomen men något som genom varseblivningar hela tiden förändrades. Allt var händelser; vår uppfattning av den fysiska världen skapade hela tiden nya förutsättningar. Istället för essenser fanns det endast processer. Vissa processer tillskrevs mer värde, medan andra fick ske helt utan kommentarer.
Översatt till konsten värld kan Cartier-Bressons ”avgörande ögonblick” ses som en omskrivning av tid till essens: ett sista försök att bevara en förgången värld och en del i upphöjandet av konsten till magiska dimensioner. Flanören mellan det långsamma och det snabba fångade de emblematiska stunderna som kunde representera och kommunicera enligt Cartier-Bresson. Bland modernitetens historier var han en präst över anekdoter. Moriyamas fotografier kan ses som en kommentar till detta förhållningssätt. Hans gatubilder är av ögonblicken som aldrig kristalliseras, som aldrig klär sig i magiska skrudar. Objekten kommunicerar inte med lätthet, utan framstår som märkligt ofokuserade och stumma där de hänger på väggen och vägrar vara den konst som vi förväntar oss. Det känns som om Moriyama går till gatuhörnet som Cartier-Bresson skulle ha undvikit och tar en bild av en händelse vars tid och innehåll verkar orelevant. I gengäld blir staden blir ett levande fysiskt objekt, vare sig det är Oslo eller Tokyo. Till en början kan fotografiernas tysthet verka förlamande, men efter ett tag växer deras styrka genom en stark inneboende och självständig vitalitet. De börjar vittna om våra drömmar om historier genom att förneka oss de samma.
I stället för den smått aristokratiske flanören återvänder Moriyama gång på gång till en radikalt annorlunda symbol för moderniteten. Det är tydligt att han identifierar sig med de herrelösa hundar som han ofta fotograferar. Hundarna driver också de, men till skillnad från flanören kan de inte sublimera sina vandringar till transcendentala möten med ”ögonblicket”. De får bli till symbolen för en, å ena sidan, mindre anspråkslös, men å andra sidan ärligare stadsbo; hunsad och jagad för dess förmåga att skita ned det moderna stadsrummet med dess tidslösa lort.
Att staden är process snarare än rum och att tiden och objekten flyter samman i moderniteten återspeglas också i Moiyamas fascination över den organiska skepnad som staden antar. Ledningar blir till pulsådror och husväggar till membran. Hela tiden hotar det korniga ljuset att börja röra på sig, tränga igenom, möblera om. Moriyama säger åt oss att här finns inget som är färdigt och inget som kan destilleras för att hållas fram som sanningsvittnande. Vi är del av stadens flöde när vi accepterar hur oförlösande detta flöde är; hur det leder till en myriad händelser som inträffar samtidigt. En hunds spår är lika närvarnade som en perfekt komposition av ett kyssande par i en folkmassa.
Det är spännande att se hur utställningen på Galleri Riis låter Moriyamas gatukonst kontrasteras mot hans fotografier av ögon, läppar och händer influerade av ett surrealistiskt bildspråk. I dessa utvikningar skönjes hur surrealismens motstånd till en rationell uppdelning mellan subjekt och predikat, tid och rum, kommer samman i ett psykoanalytiskt förhållande till symboler. Symbolen är inte essens, utan en process som hela tiden finner sig i rörelse. Den är utvald och kommenterad, men på helt andra premisser är det ”avgörande ögonblicket”. Det hade varit intressant att se mer av mötet, men konsten diskreta lågmäldheter får det att stanna vid en antydan. Hur blir en symbol till en symbol? I brist på svar får åskådaren dröja sig kvar i utställningshallen. Även om Moriyamas verk väjer för direkt dialog börjar de efter en stund samtala med varandra; läppar med gator. Den forna tystnaden byts ut mot ett svårsvält mumlande innan hunden vänder sig om, lockad av en svag doft från någonstans, och söker sig till nya röster.
Adress: Rödbotorget 2, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 1/12 – 15/1 2012
Axel Andersson (text), Galleri Riis (foto)
