
Det är slående hur Enghoff och Klichs konst kommunicerar och står i skapande dialog. Enghoff (övre bilden) har mycket medvetet inte tagit bilder på arkitektonisk alienation. Hon lyfter fram objekten och ”befolkar” således miljön i all sin slitenhet. Ofta är skärpedjupet grunt vilket också förstärker en kontrollerad känsla av att det hon fotograferat har med noggrannhet placerats där det befinner sig. Utan att över huvud taget avbilda de hemlösa lyckas hon beskriva hur staden ändå kan vara ett hem; ett skitigt och kallt och vämjeligt hem, men ändå mer än ingenting. Hon skildrar hur den råaste och kallaste miljön måste tvingas in i ett system av förnimmelser och strukturer för att människan inte ska gå under. Hennes konst blir en stark påminnelse om en mänsklig drivkraft att skapa mening samtidigt som den reflekterar den ovärdiga miljön för oss andra som för att fråga om det är detta som vi vill att staden ska förvandla oss till.
Klich (nedre bilden) har till skillnad från Enghoff fokuserar på subjektet snarare än objektet. Här är det människan som står i fokus, bokstavligt talat. Undersköna svartvita porträtt av sovande hemlösa avbildade med Dreyers expressionism. Samtidigt förvägrar de hemlösa förlösningen som det först går att misstänka att estetiken kommer att frammana. Hemligheten ligger i ett slutet ögonlock. Genom att visa oss sin sömn så kommunicerar de hemlösa genom Klich en stark mänsklig bastion som staden inte kan komma och lösa upp. Staden må stänga sina portar för de hemlösa, men de kan stänga sina ögon för staden. I drömmen kan de vara vem som helst. Först och främst behöver de inte möta en blick som önskar att de inte fanns. Deras interioritet framstår i porträtten som i det närmaste sublim. En känsla som också förstärks av de klassiska associationer som verken ger upphov till. Sömnen lika mystisk som Homeros blindhet.

Utställningen på KG52 är paret Enghoff/Klich första tillsammans. Deras utforskning av staden kommer förhoppningsvis att fortsätta. Trots det svåra i den hemlöshet de skildrar finns det ändå hopp i deras verk. Den fråga de ställer är egentligen inte den gamla ”vem äger det offentliga rummet”, utan den bakomliggande ”vad låter vi staden göra med oss, och vad kan vi göra med staden”? Offentligheten kommer hela tiden att bli till genom förhandlingar, Enghoff och Klich gör åskådaren medveten om förhandlingarnas villkor. Klichs sovande hemlösa må framstå som masker, men ibland är masken ett alldeles nödvändigt vapen för att bevara subjektet. I denna styrka ger stadens verkliga invånare kraft till oss andra att förvandla staden till mer av en allmänning än det genomkontrollerade och nervösa rum vi har låtit det förfalla till.
Adress: Kammakargatan 52, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/11 – 17/12
Axel Andersson (text), KG52 (foto)


















