Styva skulptörer brukar vara bra tecknare, det är en närmast vedertagen sanning inom konsten. Men kan bra tecknare också vara styva skulptörer? Frågan illustreras på ett utomordentligt sätt i Oskar Korsárs utställning på Peter Bergman. Korsár är en konstnär som under flera år skämt bort oss med sina utsökta och smått obehagliga teckningar av ögonblicksbilder i livet som man kanske helst inte vill vidröra. Det handlar om sporadiska nedslag i en ungdomsvärld där ingen riktigt verkar känna sig hemma. Men alla kan känna igen sig: kroppen alltid känns för stor och klumpig och lemmarna vägrar låta sig finstyras. Man är lika mycket gäst hos verkligheten som i den egna organismen. Bara döden lurar i bakgrunden som en cool men lite otäck polare.
När Oskar Korsár omsätter sitt tuschfinlir till brons känns övergången varken krystad eller alltför hastigt hopkommen. Han har tagit med sig kärnan i sitt konstnärliga uttryck, och lagt till en materialkänsla som påminner om Rodin eller Giacometti. Korsárs arketypiska taniga tonårstjej står lika osäker som melankolisk med det grinande benranglet några meter bakom sig. Till höger om henne vilar den fallna ängelns ramponerade vingar mot väggen och lite längre i bakgrunden håller en mager häst på att gå i backen. Scenen är tidstypiskt dyster med en lätt medeltidstouch, men den behåller en slags försonande serieteckningskaraktär som gör att man trots allt kan tro på att figurerna i rummet har ett förtroendefullt förhållande till varandra. Ingen av dem är tänkbar utan de övriga. Till sist kan man konstatera att Oskar Korsárs värld fortsätter att fascinera, oberoende av i vilket material den råkar klä sig.
Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/11 – 17/12
Anders Olofsson (text), Peter Bergman (foto)
