Där ljus är, brukar en sensuell konceptualism dölja sig. I Jennifer Bornsteins ligger konceptualismen nog i relationen mellan den snabba gesten och den långsamma produktionen, en relation som förkroppsligas i hennes verk. Till exempel gesten att sträcka in en hand som håller en klöver framför en klöveräng som bakgrund – en film som är några sekunder lång, men mödosamt gjord i 16mm-formatet, klippt och manipulerad på ett tidsödande sätt. Eller hennes etsningar, där teckningarnas enkelhet också konfronterar etsningsteknikens besvärliga process. Det är som om hon därigenom ville dväljas i ett visst moment eller en viss tanke, sträcka ut bilden till en hel tillvaro som sedan skulle ligga sammandragen i slutresultatet.
Sensualismen då? Den ligger i ljuset, ljudet, rörelsernas mjukhet på duken. Ta bara den skönhet som möter betraktaren redan i dörren till Färgfabrikens stora och mörklagda lokal. På golvet längs den högra väggen finns en rad mer eller mindre rektangulära fläckar av ljus, reflekterat från små upplysta etsningar på väggen. I fonden, men framför en hel del mörker, finns en större projektionsduk, upplyst av mjuka rörelser projicerade från en traditionell projektor. Och till vänster, film på en mindre duk av det slag som förut fanns i snart sagt varje hem. Allt är insvept i ljudet av projektorerna. Man går in i en för sinnligheten len miljö, där brottet mot vardagsperceptionen är ”infratunt”, men ändå distinkt och befriande.
Amatörism verkar vara ledordet för Jennifer Bornsteins verksamhet, inte ”deskilling” – hon verkar göra så gott hon kan. Den 16mm-film hon jobbar med utvecklades just för amatörbruk; de fantastiska scenerierna, t.ex. en solnedgång i ett polarlandskap, är gjorda av vanliga pysselmaterial som bomull och tråd; och ofta använder hon sig av de rum som står till hennes förfogande i hemmet. Hon är intresserad av specialeffekter, men av just de som kunde göras på stumfilmens tid. Hon syselsätter sig med filmen som gest, och därmed för filmen som en kropp som handlar eller åtminstone får en tillfällig spasm. Den lite stumma meningslöshet som finns i en isolerad kroppsrörelse parar sig med hennes dokumentära touch i filmande och utrustning. Specialeffekt och dokumentära amatörbilder i hemmiljö, i ett. På ett märkligt sätt är det ibland som att se Meliès, Jan Bas Ader och Gordon Matta Clark samtidigt. Det är också en amatörism i ordets franska betydelse, dvs. någonting gjort av kärlek. I varje ögonblick tror man att konstnärinnan har gjort verken enbart för att hon själv vill se dem. Bättre kan det inte bli i det avseendet.
Den helt nya film hon visar på Färgfabriken, hennes hittills längsta, förefaller mig vara hennes konstnärskaps apoteos. Svartvit, 16mm. I ett rum med blommig tapeter rör sig likadant tapetserade boxar, ljusrektanglar och kameran själv; bilden delar sig genom överlagringar och negativ etc., rörelser och rum går in och ur varandra. Det är en märklig tingens dans, eller perceptionens. Tapetmönstrets mjukhet i kombination med kroppar som rör sig med lätthet och utan lemmar åkallar någonting fysiskt skönt, men på samma sätt som det är skönt när en intensiv värk just har lättat. Det är som om ens egen kropp omfamnar bilderna som sin egen ideala reflektion, samtidigt som den rör sig i projektorljudets rum. Det är en lycka som når en cellulär nivå. Bättre än så här kommer en utställning inte vara på länge, åtminstone inte här i Stockholm.
Adress: Lövholsvbrinken 1
2009-03-11 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Färgfabriken (foto)
