Det är ett rent helvete att försöka skildra ondskan i tillvaron. Det upptäckte redan Dante och Dostojevskij, som kämpade en närmast djurisk kamp för att förmå godheten att framstå som lika trovärdig och konstnärligt tilldragande som ondskan. Och vad blev resultatet? Ja, inte är det lovsången i Paradiso vi minns av Dantes Gudomliga komedi. Och inte är det den trosvisse Aljosja Karamazov som blivit kvar i vårt minne. Nidingarna som grillas i Inferno, Storinkvisitorn och den mörke, plågade Ivan Karamazov är de personager som bränt sig fast i vårt medvetande.
Roger Andersson har nog tagit sig en funderar kring detta dilemma när han tagit sig an utvecklingen av sitt konstnärskap. Andersson är en gedigen och minutiöst noggrann hantverkare, som med en närmast manisk känsla för detaljer formar sina verk, oberoende av vilket material det råkar handla om. Han har både arbetat grafiskt, måleriskt och skulpturalt, alltid med samma genomarbetade resultat (vilket faktiskt inte är så vanligt).
Andersson har inget emot att skapa verk som utstrålar skönhet och harmoni, men som samtidigt bär på dolda gifttaggar. Tidigare har han exempelvis gjort illuminationer och klassiska blommålningar i akvarell, där satanistiska budskap eller individer i samhällets periferi dolts av det granna utanverket. Och det är just vad han vill fästa vår uppmärksamhet på: hur ett vackert yttre rymmer ett mörker vi helst inte skulle vilja kännas vid.
En sådan konstnärlig attityd går rätt till botten med Dantes och Dostojevskijs problem, för här är det hur lätt som helst att förlora sig i ett introvert esteticerande av ondskan, något som Roger Andersson förmodligen blivit alltmer medveten om ju längre han arbetat inom sin motivkrets. På annat sätt går det nämligen inte att tolka verken i hans nya utställning. En serie akvareller av växter på temat de sju dödssynderna (varav endast fem återstår av serien efter Anderssons försäljningsframgångar i USA) ansluter sig visserligen ganska nära till konstnärens tidigare verk, och här handlar det om estetisk förförelse på hög nivå.
De övriga verken i utställningen tar dock en annan väg. Fyra träskulpturer, förfärdigade av kasserat trä från gamla möbler och musikinstrument, representerar samhällets ”ostämda” individer, des om vi känner igen från Anderssons teckningar och som befinner sig på kant med samhället men tydligen också med varandra. De har placerats i utställningsrummet så att de vänder ryggen mot varandra, tyst ruvande på egna hemligheter.
I utställningens enda videoverk är det betydligt mer aktion och interaktion som gäller. Temat är ganska kusligt: barn är sysselsatta med en begravningsritual, ackompanjerade av dov doom-musik. Även geten, alla hårdmetallares favoritdjur, dyker upp på ett hörn. Men i detta fall är det försonande draget tydligare än i Anderssons äldre verk. Det är svårt att bli riktigt skrämd, eftersom videon utstrålar en lekfullhet som i ordets bästa bemärkelse är barnslig. Kanske är detta det bästa sättet att gendriva mörkret: att med den lekfullhet som också är skapandets innersta kärna glänta på dörren mot ljuset.
Otäckheter av ett annat slag sysselsätter sig Lars Arrhenius med. Hans serie ”Eye for an Eye” består av illustrationer hämtade ur brittiska tidningar från 1800-talet, företrädesvis med kriminalhistoriskt intresse. Här skjuts, knivhuggs, styps, dränks, halshuggs och hängs det av hjärtans lust, oberoende av kön och ålder. Arrhenius tidigare verk har utgått från ett slags fågelperspektiv på tillvaron, där osynliga sammanhang plötsligt blir uppenbara, så uppenbara att det till sist verkar som allt är förbundet med alla på något besynnerligt sätt. Även ”Eye for an Eye” bygger på detta perspektiv. Lusten att ta andra varelser av daga framstår som mänsklighetens minska gemensamma nämnare, och upphovsmännen till bilderna är ofta pedagogiskt noga med att illustrera hur gärningsmännen till sist allesamman går sitt öde till mötes på schavotten. ”Eye for an Eye” har inte riktigt samma skärpa som Arrhenius tidigare verk, men visst är det en effektiv och skrämmande bild av det primitiva i moderniteten har serverar.
Adress: Fredsgatan 12
2009-03-24 Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
