Den som någon gång har lekt viskleken inser hur föränderlig en berättelse kan vara. När den gått varvet runt i ringen av deltagare kan den handla om någonting helt annat än den ursprungliga versionen. På samma sätt är vår bild av historien inte konstant. Tidens kulturella och samhälleliga föreställningar påverkar presentationen av historiska föremål och händelser. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att inte vara anakronistisk, det vill säga applicera nutida förhållanden på historien. Går det verkligen att se någonting ur ett annat perspektiv än från den plats man själv befinner sig? ”From Lucy with Love” på Moderna Museet i Malmö väcker frågor som dessa.
Att samtida konstnärer refererar till konsthistoriska verk är inte ovanligt. Men alla gör det inte på ett lika handgripligt sätt som Christian Andersson. Han har helt sonika lyft ut motivet i den surrealistiska konstnären Renée Magrittes målning ”L’art de la Conversation” och återskapar det i form av en skulptur. Liksom en stor lingvistiskt ruin eller metarebus tronar den upp från golvet mot taket till vänster strax efter entrén i museets stora turbinhall.
För To R. M. for EVER, alltså till Renée Magritte för alltid eller för evigheten, kan räknas till den kategori av konstverk som går ut på att lösa en rebus. Genom att hitta rätt nyckel in till verket kan så småningom koden till dess betydelse knäckas. Men oftast är det inte så enkelt som det låter. Om det inte vore för att den gigantiska skulpturen är gjord av frigolit är det som om konstnären bokstavligt talat skrivit i sten. Några av skulpturens stenblock formar det franska ordet för dröm – ”rêve”. Baklänges blir inskriptionen det engelska ordet ”ever” som också återfinns i titeln To R.M för EVER. Det kan tyckas långsökt, men om man klämmer in ett E mellan R och M blir det REM, alltså den del av sömnen då människan drömmer. Så är konstnärens uttalade avsikt med utställningen att den ska vara ”en hopplöst dubbelt drömd dröm”. En parafras på sig själv. En déjà vu.
Konstnärens intention är lika tydlig i hans parafras av arkitekten Ludwig Mies van der Rohes Barcelonapaviljong. Det tyska bidraget till Världsutställningen i Barcelona 1929 revs året efter att den byggts upp, men återskapades1986. Liksom en symbol för en krasad dröm har nu Christian Andersson gjort en postmodernistisk rekonstruktion av en modernistisk konstruktion innan kriget. I installationens centrum finns den berömda Barcelonastolen, kontrollerat omgjord till en demolerad variant. Utöver nostalgiska tillbakablickar verkar konstnären ha en viss förkärlek för ordlekar. Förutom anagram återfinns ett palindrom i titeln ”are we not drawn onward, we few, drawn onward to new era” som alltså blir exakt samma sak om man läser det baklänges och framlänges. Denna stora fotografiska reproduktion som med jämna mellanrum belyses av snabbt bländande blixtar baseras på Herman Rorschachs omdiskuterade psykologiska personlighetstest från 20-talet. Liksom testpersonerna anses avslöja sitt undermedvetna genom vad de läser in i testets bläckplumpar tycker konstnären sig se Rorschach-mönster på en marmorerad vägg i anslutning den återuppbyggda Barcelonapavilongen.
Ett utmärkande drag för utställningen är att de historiska anakronismerna duggar tätt. Lite längre in i konstmuseet brer installationen Paper clip ut sig på golvet. Den består av 49 små krukor i terrakotta. Förebilden är ett arkeologiskt fynd utanför Bagdad i Irak. ”The Bagdhad Batteries” innehåller koppar, järn och vinäger. Det påstås tillsammans med ett tryck ge tillräckligt med el för att på magnetisk väg fästa ett gem på en järnstav. Om teorin stämmer skulle batteriet ha uppstått i Mesopotamien tvåtusen år innan Alessandro Volta uppfann det första batteriet i väst 1801. Antagligen är det inte en slump att konstnären valt att göra en parafras av just detta arkeologiska fynd. För vad som är sant och falskt i spekulationerna och mytbildningen kring de inte så välkända Bagdad-batterierna är inte så lätt att avgöra. Men faktum är att i Christian Anderssons rekonstruktion av det förhistoriska batteriet hålls ett nutida pappersgem på plats, inte med hjälp av magnetism, utan med klister. Så kan ad hoc-förklaringar få de mest spretiga resonemang att hålla ihop.
Installationens 49 handgranatstora lerkärl ligger utspridda huller om buller. Sammanlänkade av koppartråd får de mig att tänka på självmordsbombare. Kanske gick också Aris Fioretos tankar åt det hållet när han skrev dikten Elementlära som är tillägnad Christian Andersson. Raderna ”Å, Bagdad-babuschkor!” och lite längre ner i dikten ”tillbakabombade till stenåldern?” förstärker mina misstankar. Paper clip påminner faktiskt om en babuschkadocka som delats på mitten, så att de mindre dockorna inuti spritts ut över golvet. Efter att Pandoras ask har öppnats vet man aldrig vad som kan hända.
Ju längre bakåt i tiden man går desto större är risken att nutida förhållanden appliceras på fenomen från äldre tider. Christian Andersson hanterar den med en stor nypa humor. Den anakronistiska problematiken är överhängande i verket ”From Lucy with love” som gett namn åt hela utställningen. I glasmontern där en mängd föremål radats upp är den sedvanliga linjära presentationen över människans evolutionära och tekniska utveckling är bruten. Ett femtionde lerkärl från Paper Clip har lagts på sidan i montern. Om den hade snurrat hade den i teorin kunnat ge ifrån sig ljud, via det stift som sitter ihop med en grammofonhögtalare från 20-talet. Kanske spelar denna föregångare till skrivspelaren Beatleslåten ”Lucy in the sky with diamonds”. Låtens titel är ett anagram för LSD. L för Lucy. S för Sky. Och D för Diamonds. Arkeologerna spelade den i samband med utgrävningarna av ett tre miljoner år gammalt skelett i Etiopien på 70-talet. Därför fick Australopithecus afarensis, som anses vara människans föregångare, smeknamnet Lucy. Kopian av Lucys döskalle i Christian Anderssons naturhistoriska monter får mig osökt att tänka på Damien Hirsts diamantklädda dödskalle ”For the love of god” som häromåret såldes för dryga miljarden. Memento mori. Alla är vi dödliga.
I sin parafras av Magrittes lingvistiska ruin är det som om Christian Andersson vill väcka den surrealistiska drömmen till liv igen. Denna upptagenhet med att skapa illusioner och att verka i gränslandet mellan fiction och verklighet är också påtaglig i två av hans tidiga verk som inte finns med på utställningen. I installationen 1:1 från 2005 flyger en tegelsten som en projektil genom väggen med riktning mot två paraplyförsedda filmkameror. Två år innan dess skapade han F för Fake. Där skapar ljussättningen skuggor mot väggen så att en filmkamera förvandlas till illusionen av tre. Utställningen på Moderna i Malmö visar att hans konstnärskap har utvecklats sedan dess. Trots humorn och den ytliga leken med illusioner har han nu tagit fram ett mörkare kort ur rockärmen. Det innebär att han vågar ge sig på existentiella frågeställningar om människans ursprung, utan att man som besökare känner sig allt för tung i benen när man går därifrån.
Adress: Gasverksgatan 22, Malmö
Utställningen pågår under perioden 22/1 – 24/4
Lena Karlsson (text), Moderna Museet (foto)
1 comments
Konstnären har mailat oss på redaktionen och bett oss om en korrigering: ”Ville bara dementera att gemet i Paper Clip (the Baghdad Batteries) sitter på plats med lim. Det sitter faktiskt där med hjälp av magnetismen som skapas från batteriernas spänning. Verket inte med andra ord inte en bluff. Mvh Christian Andersson”. Rätt skall vara rätt! /Red.