Vilka krav kan en utställning ställa på sina besökare? En konstnär på sin publik? Är konst en visuell, emotionell upplevelse eller en intellektuell förståelse? Eller allt och lite till? När Moderna Museet presenterar andra upplagan av Modernautställningen – vad som är tänkt att vara en vart fjärde år återkommande presentation av den svenska samtidskonsten – är det med ett urval som bjuder in och bjuder motstånd. Det är sympatiskt, om än på gränsen till styvmoderligt, att som Lars Nittve betona utställningens public serviceroll; att lyfta fram ett urval av svensk samtidskonst för en bredare publik (Moderna museets publikunderlag är bevisligen större än de gallerier där samtidskonsten ofta tar plats) och att möjliggöra för samtida svenska konstnärer att arbeta med erfarna tekniker- och curatorteam. Samtidigt är det också en central utmaning. Det mest självklara, uppenbara, vore att mäta utställningens resultat mot dess syfte – att hålla slutprodukten mot uppdragsbeskrivningen. I sådana fall skulle man oundvikligen halka in i att poängtera svårigheterna, för att inte säga omöjligheterna, i att tematisera svensk samtid. För vad är svenskt, vad är samtida och vem bestämmer definitionerna?
Därför är det befriande att intendenten Fredrik Liew och curatorerna Gertrud Sandqvist och Lisa Rosendahl inte fastnat i ett nervöst sökande efter total representativitet utan tagit sig friheten att ha egna ögon. Något av en definitionsdiskussion har självklart ändå ägt rum, men snarare landat i insikten att det troligtvis inte finns några tydliga gränser och att dessa, i den mån de existerar, inte är av någon större relevans. Eller som Liew uttrycker det: ”Vi lever i en heterogen, globaliserad tid där konsten marscherar fram i en massa parallella spår och där nationell konst inte bryr sig om nationsgränser”. Det känns friskt, om än inte helt nytt, med ett utställningsgrepp där den svenska konstscenen tillåts innefatta såväl internationella namn verksamma i Sverige såväl som svenskfödda konstnärer verksamma internationellt.
Det känns också med ovan nämnda heterogenitet som botten irrelevant att söka bestämma utställningens urval och utformning efter ett övergripande tema. Här fokuseras dock fyra spår, eller snarare knutpunkter, vägkorsningar, bland de myllrande samtida myrstigarna: behandlingen av Sverigebilden, diskussionen kring upphovsmannaskap, kommunikationen med modernistiska ideal och ett sökande efter det andliga, eteriska, existentiellt imaginära. Som exempel på det senare utmärker sig Sofia Hulténs poetiska undersökningar av universum, av fakta och fiktion, av skapande och återskapande, allt med en absurt humoristisk underton. Genom traditionella byggvaruhusmaterial och estetik skapar hon nya kontexter åt det alldagliga, som i verket In between the possibilities där en tillsynes vanlig och till utslitning använd stege subtilt berövats sin funktion.
Det byggs dock inga reservat mellan de olika spåren, inga begränsande tematiseringar av rummen. Här tillåts korsningar och kopplingar mellan konstnärskap spegla den kalejdoskopiska tid och verklighet där konstnärliga riktningar föds in och ur varandra. Axel Liebers skulpturala transformation av vardagen till något geometriskt står som ett stillsamt monument mitt i ett rum där Andreas Erikssons dämpade oljemålningar tyst men bestämt tar anspråk på en av väggarna, medan Kajsa Dahlbergs undersökande av ägande i verket Ett eget rum/Tusen bibliotek sprider sig över väggar och i montrar. Genom omformning, omskapning, berättande, återberättande skapar Dahlberg ett verk av ett verk, en sinnrik variant av Virginia Woolfs klassiker A Room of One’s Own. I sig konstnärskap som talar olika språk, kommer från olika riktningar och är på väg åt olika håll – men som i konceptet samlingsutställning ges och ger nya livfulla kontexter. Ett annat lyckat exempel är Esther Shalev-Gerz videoprojektion Sound Machine, där ljud- och synintrycken separerats och exponeras frånskilda, och därmed skapar ett spänningsfält genom utställningen. Det är en vital, tänkande och i högsta grad rikt levande svensk samtidskonst som exponeras.
I utställningen ges konsten även en bredare definition än det som ryms inom rum och plats, symposier får komplettera museiväggar som sammanhangsgivande. Mitt bland utställningssalarna har ett auditorium integrerats, där samtal, performance och konstforskning exponeras löpande under utställningens gång. Även katalogen är väl värd en titt. Utöver det sedvanliga essäerna och presentationerna av konstnärskapen, får mer konstnärlig text en plats – något som även är återkommande bland många av de representerade konstnärskapen.
Den största behållningen är de konstnärskap och verk som tidigare antingen inte synts alls, eller visats väldigt begränsat, i Sverige. Här finns även mer etablerade guldkorn – som Nathalie Djurbergs två leranimationer och Cecilia Edefalks egenartade audioguide till kända konstverk – vilket säkerligen kan bidra till utställningens dragningskraft. Men det är i det mindre välkända som utställningens potential vilar, samt i att styrkan med samlingsutställningen som format verkligen utnyttjas. Här öppnas ögonen för ett vitalt, intellektuellt urval svensk samtidskonst samtidigt som enskilda konstnärskap ges nödvändigt andningsutrymme. Och känslan är att man lyckats med att serva både de konstnärskap man visar och den publik man riktar sig till. I Modernautställningen 2010 tillåts konsten exponeras som den kalejdoskopiska värld den är; tillåts verk födas in och ur vartannat och ge varandra nya resonanser, kontexter, meningar och klangbottnar. Allt i en sympatisk avsaknad av definitiva definitioner.
Bilder (uppifrån och ned): Andreas Eriksson, Esther Shalev-Gerz, Kajsa Dahlberg
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen/Stockholm
Utställningen pågår under perioden`2/10 – 9/1 2011
Sara Skoglund (text), Moderna Museet (foto)
2 comments
hej,
Finns det en katalog att köpa från den senaste Moderna utställningen?
Mvh
Eva
Visst finns det en katalog! Den kan man exempelvis hitta i museets bokhandel. Men på deras hemsida finns även en webbshop, där man kan köpa katalogen. /Red.