Ett tidigare verk av Éva Mag var en hög med skräp som hennes pappa dragit ihop och som hon ställde ut på Bonniers konsthall. Jag behövde inte ens se det för att det skulle ge mig en upplevelse, en berättelse. Kanske om en familjesaga där bara en bråkdel av alla fakta finns tillgängliga, men som allt hela tiden kretsar kring. Som konstnären själv uttryckte det vid pressvisningen: ”Vad som påverkar en människas beslut är nyckfullt och okontrollerat.”
Liksom i Jan Håfströms pågående utställning på Moderna museet, har Mag gjort en enhetlig installation på Marabouparken. Här finns alltså inga enskilda verk, utan snarare ett antal valfrändskaper, uttryck på samma tema. Vilket för dem nära en beskrivning av en process. Och kanske kan ses som ett steg mot en ny fas.
I utställningen finns inga av hennes välbekanta kroppar. De tidigare så talrikt förekommande, de på olika sätt misshandlade tygfigurerna, som ofta givit känslan av ett begånget brott. De var arbeten där det förlorade verkar vara själva grunddriften. Som i berättelsen om den förskräckliga Alma Mahler-docka konstnären Oskar Kokoschka lät tillverka, som en ersättning för den verkliga, djupt saknade kvinnan.
Här har Mag gått djupare in i sina trasvarelser. I dessa nya gestaltningar har själva skeletten, det bärande, brutit sig ut. Genom rummet löper en vildsint taggtråd, med handflatstora sylvassa gaddar. Eller snarare en rakbladstråd, med knivvassa törnen, alla klippta ur plåt, hamrade, fastsvetsade. Man kan följa dess obändiga växande genom rummet. Likt de där vildrosorna som är närmast omöjliga att utrota. Som försvarar sig. ”Låter man det taggiga vara, då får man ångra sig”, säger Mag vid pressvisningen. ”Det har sina egna metoder för att överleva, hälsosamt eller inte.”
Mag talar ofta om sina material på ett förmänskligat sätt. Och det går verkligen att se de olika skapelserna som i olika faser av att vara levande, eller som livlösa. Ett bortslängt litet skelett ligger som ett insektsfragment i salens vänstra hörn. De jättegulliga små trådkryssen på samma sida, klättrar uppför väggen, med sina små fötter. De har svept sig litegrann i lera. Vart ska de ta vägen? Två kamrater till dem, står i andra änden av rummet. Mer stillsamma, de känner sig fram med sina snablar.
I samma del av rummet finns en grupp som består av två hattifnatt-liknande toppar på ben, möjligen med en viss rörelseförmåga, men med sina fötter fast infogade i en bottenplatta. Den senare har troligen inspirerat dem till att göra något åt sin belägenhet, för ur den har tre flikar delvis brutit sig loss och börjat lyfta sig från sina omständigheter. Eller kanske har de blivit vågor som figurerna eftertänksamt betraktar?
Man måste gå i närkontakt med verken, se detaljerna. En av formerna är som en öppnad bröstkorg, med trådliknande svetssträngar. Här tillför Mags textila bakgrund ett nytt uttryck till det metallurgiska. Som om plåtarna kunde sys ihop, som om de vore ett levande material. Den uppfläkta bröstkorgen, som ett uppslitet rör med fyra längsgående sår, har blivit hopsydd, med många, många, små stygn – men har inte läkt ordentligt. Stagen kan vara revben eller en förstärkning av såren. Och överallt de subtila ärren.
Mag och Marabouparken har velat utnyttja att konsthallen befinner sig under jord, som för att anknyta till rotvältan. Det är en företeelse som har varit central i hennes konstnärskap, en bild för vad man gör när man ryckts upp med sina rötter. Underjordstanken är bra, men skulle troligen krävt mer omfattande scenografiska grepp för att uppfattas fullt ut. Mag arbetar sig visserligen ner, inte genom betongen eller marken, men väl genom de tidigare kropparna, deras höljen, till själva kärnan, det bärande – som för att undersöka vad som får allt att hålla samman.
Jag undrar litet över den utspridda jordens betydelse. Dess former kan inte riktigt hävda sig mot metallen. Men den har en funktion, enligt konstnären, och är en del av den materialitet hon brottas med just nu, metallen och den brända eller obrända leran.
Hos Mag känns konsten starkt förankrad i en livserfarenhet, egen eller närståendes. Som i familjens flykt från Rumänien, eller uppväxten i pappans skräddarateljé. För att kunna göra konst av ett sådant bagage måste man kunna skapa en aldrig tidigare sedd verklighet. Här har den karaktären av ett pågående skeende, av bilder som hör samman, men som utspelar sig vid olika tidpunkter, och där tiden mist sin funktion.
Som i någonting fortlöpande, ett slags ”berättelser utan början”, vilket är utställningens namn. Titeln är inspirerad av Lotta Lotass bok ”Den röda himlen”, som är en ändlös eländesskildring från första världskrigets skyttegravar. En enda lång mening, utan vare sig början eller slut. Samma författare som av en händelse också skrivit pjäsen ”Samlarna”.
Eva Asp
”Éva Mag: berättelser utan början”, Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Pågår 24 oktober 2026 – 7 mars 2027
